Frisk film om att vara sjuk

Det börjar bra och onekligen effektivt, med en man som skadat sig svårt i sitt ena knä men på grund av att han saknar försäkring som täcker kostnaden helt enkelt avstår från att uppsöka någon akutavdelning. I stället tar han fram nål och tråd och syr igen såret själv i stället. Snyggt och till synes professionellt prydligt. Han har av allt att döma varit med förr. Det har alltså blivit dags för Michael Moore att tackla det amerikanska sjukförsäkringssystemet. Och gissa om han har kritik att rikta mot det. Massor! 47 miljoner amerikaner har ingen form av sjukförsäkring. För dem är det i princip totalkört om (när) de blir sjuka. Men det är inte så självklart mycket bättre för de 250 miljoner amerikaner som trots allt har någon form av sjukförsäkring. Michael Moore visar upp en lista på de sjukdomar som inte täcks av försäkringar. Den är så lång att det kan undras om det finns några sjukdomar kvar att få ut försäkringspengar för därefter. Glasklara fakta är att USA är det enda i-landet i världen som saknar ett statssubventionerat sjukförsäkringssystem. Vilket de facto betyder: det kan bli väldigt dyrt att bli sjuk där. Michael Moore kavlar (metaforiskt) upp ärmarna och börjar exemplifiera. En man sågade av sig två fingrar och fick välja vilket av dem som läkarna skulle sy fast igen. Det ena skulle kosta 60.000 dollar, det andra mera måttfulla 12.000 dollar. Vilket tror ni att han valde? En liten flicka blev svårt sjuk och försäkringsbolaget krävde att hon skulle tas till "rätt" akutmottagning. Hon hann dö innan hon kom dit. Och så vidare. Det ena cyniska och absurda exemplet
efter det andra radas upp.
Ibland blir det lyckliga slut, som när en av sitt försäkringsbolag brutalt och orättvist behandlad man e-postade försäkringsbolaget och berättade för dem att "den kände dokumentärfilmaren Michael Moore behöver åskådningsexempel till sin nya film och att jag ämnar samarbeta med honom". Dagen efter ringde försäkringsbolagets chef upp mannen och meddelade med skärrad röst att hans fall var löst. The power of the press och allt det där ... Michael Moore arbetar med övertydlig dramaturgi och blir ibland lite tjatig, när han lufsar omkring i Frankrike och England och förundras över att allt (eller i alla fall det mesta) inom sjukvården där är gratis. Sedan hyr han båtar, lastar dem med sjuklingar som hemma i USA inte har råd att vara sjuka eller ens att hämta ut sina mediciner och åker i väg på en omvänd båtflykting-turné. Till Kuba. Där försöker de först komma in på Guantanamo-basen, med Moore trumpetande i en megafon att han har sjuklingar med sig som kräver samma vård som "de ondskefulla". Men där kommer de inte in. I stället skrider hela skaran in på Havannas största sjukhus och tas emot med största vänlighet av kubanska läkare. Varefter Moore slår hårda servrar mot alla om kritiserar Kuba som "ondskans imperium". En kvinna brister i okontrollerbar gråt när hon får veta att den astmainhalator som kostar 120 dollar hemma i USA, här på Kuba kostar motsvarande - fem cent ... Givetvis är det manipulation. Men det fungerar ju. Så inihelvete bra. Däremot kan man ju knappast säga att exempelvis den svenska publiken är alldeles relevant för det som Sicko har att berätta. Om man nu inte vill dra paralleller till privatiseringen inom vården, förstås. Men den är ändå en ögonöppnare. Och en hård påminnelse om att man i USA måste vara synnerligen frisk. För att alls klara av att vara sjuk. Själv har jag inte heller några som helst problem med att Moore ibland blir det som många råcyniker skulle kalla naiv eller banal. Och undrar varför inte amerikaner kan vara lika sympatiska och humana, när det gäller sjukförsäkrings- och vårdfrågor, som grannen Kanada är? Det finns också människor som har som heltidssysselsättning att nedvärdera Michael Moore och det har förekommit uppgifter om att han illustrerat sina teser genom att låta skådespelare gestalta dem. Jag vet inte om detta är sant eller ej. Och det spelar också föga roll. Sicko är i stort sett lika sevärd och värd att diskuteras som Moores tidigare dokumentära Roger and Me, Bowling For Columbine och Fahrenheit 9/11. I slutet av filmen rekommenderar han oss också att promenera mera. Och vad är det för fel med det då?