Det smäller i satsbrädan vid ena långsidan i Voltarenan när Nore Peruzzaro tar avstamp och flyger iväg i luften i en svindlande saltomortal.
– Bra höjd, men du hann ta kafferast innan du landade, säger tränaren Lina Espling.
Gymnastik är en växande sport bland killar i Luleå. För sju år sedan startades en pojkgrupp i artistisk gymnastik, nu finns det fyra grupper och i länet arrangeras speciella pojktävlingar och pojkläger.
Marcus Stenberg, 14 år, Nore Peruzzaro, 16 år, och Emil Espling, 14 år, har alla varit med från start.
– Det var min pappa som såg mig göra en volt på dagis och då satte han mig på barngympa. Han tyckte det skulle vara säkrare än om jag hoppade med snowboard och sådant, för här har man kontroll, säger Marcus.
– Jag gillade att hoppa runt och hoppa studsmatta, men jag visste inte riktigt vad gymnastik var när mina föräldrar tog hit mig. De första åren var det mest bara lek, berättar Nore.
Emil i sin tur hängde med på sin storasysters gymnastik, där hans mamma var ledare, redan när han var ett år. Sedan började han träna i en egen grupp när han var tre och tävla när han var fyra.
Det finns flera skäl till att de vill hålla på med just gymnastik.
– Man får bra kroppskontroll, bygger mycket muskler och det är en rolig sport, säger Emil.
– Man känner sig väldigt fridfull när man är i luften, säger Marcus.
– Det är många saker som är extremt svåra och man får hålla på länge innan man lär sig. Sedan är det skönt när man väl klarar det, tillägger Nore.
Även om de tränar sex dagar i veckan, tycker de inte att det är något problem att hinna med skolan. Inte heller lider de av att de lägger nästan all sin fritid på gymnastiken – förutom Emil som märker att hans kompisar på hemmafronten kan sakna honom ibland.
– Jag känner att jag hinner med allt jag vill och behöver inte offra något speciellt. Och sedan här på gympan är ju alla kompisar och vi har kul tillsammans. Det är inte bara stenhård träning, säger Marcus.
Bara på lördagarna är de lediga.
– Då gör jag något annat, för annars kan det bli lite för mycket fokus på gympan, säger Marcus.
Precis som i många andra sporter på högre nivå finns det en risk att skada sig. Emil har haft problem med axlarna, Nore med handlederna. Ändå tror både de och deras föräldrar att det är större risk att skada sig utanför hallen.
– Det gäller att tänka sig för, träna smart och lyssna på sin kropp, säger Marcus.
Emil och Nore drömmer om att få tävla i lite större tävlingar – i junior-SM eller någon tävling utomlands. Målet verkar just nu ligga inom räckhåll.
– Men framförallt tycker jag att det är väldigt skoj att träna gymnastik, säger Nore.
Marcus är redan aspirant till juniorlandslaget och har som mål att komma in i det.
– Men då måste jag träna hårdare och mer fokuserat, konstaterar han.
På längre sikt drömmer han om att få tävla i internationella mästerskap.
– EM skulle vara bra att börja med, sedan kanske VM. OS tror jag är lite svårt, säger Marcus.
Marcus pappa Lars Stenberg är tränare för gruppen och lägger därmed ner lika mycket tid som sin son i hallen.
– Jag ser det litegrann som en investering för framtiden. Om jag offrar några år spelar inte så stor roll egentligen. Det är väl använd tid.
Vad hoppas du att det ska leda till?
– En harmonisk kille som har roligt och tycker att det här är värt någonting.
Så du drömmer inte om att han ska inbringa några pengar till familjen?
– Nej, i så fall vore det fel sport. Det enda han inbringar är utgifter, säger han och skrattar.
Även Emils mamma Lina Espling är tränare i gruppen.
– Man började ju för att barnen var intresserade. Men sedan har det faktiskt blivit kul.
Finns det någon övre gräns för hur mycket du orkar engagera dig?
– Där klart att när man som jag är ensamstående med två barn och jobbar heltid, så går gränsen här någonstans. Och det är bra att man har släktingar som kan hjälpa till för det kostar mycket med alla resor.
Varken Lars eller Lina har själva varit gymnaster, utan har lärt sig efter hand på utbildningar och av andra mer meriterade tränare som de mött på läger och tävlingar.
– Egentligen skulle vi ha behövt anställa en professionell tränare för att ge grabbarna de bästa förutsättningarna. Dessutom skulle vi behöva en större hall. Men de har ändå tagit sig långt, jämfört med vad vi trodde från början. Väldigt, väldigt långt, säger Lina innan hon vänder uppmärksamheten mot trampolinen igen.