Han var en av Sveriges roligaste någonsin

Martin Ljung, den legendariske skådespelaren och komikern som hann med 60 år på scenen, avled i sitt hem i Stockholm i onsdags, i en ålder av 93 år.Familjen valde att vänta till lördagen med att meddela dödsfallet. Dödsorsaken var hjärtfel och allmän svaghet på grund av hög ålder. Men det rapporteras att Martin Ljung var fullständigt kontaktbar, om än sängliggande, fram till bara några dagar före sin bortgång. Han somnade in med sin hustru och sina döttrar omkring sig.Martin Ljung. Död. En av de mest älskade och berömda norrbottningarna under hela 1900-talet. Och definitivt den allra mest utskrattade.Forever Ljung
Man trodde ju länge att han var en Forever Ljung och alldeles odödlig. Men likt huvudpersonen Fingal Olsson i hans legendariska sketch ("är det inte Fingal Olsson som sitter där borta? Men han är ju död? Nej, han rör ju på sig!") så dog även Martin Ljung. Till sist. Men 93 är ju ändå en djupt respektingivande ålder.Jag hade det stora nöjet att träffa Martin Ljung ett antal gånger under årens lopp. Det var faktiskt alltid lika roligt och det är nu inte något som jag bara skriver av artighetsskäl; det var orubbligen så. Martin Ljung kunde bara inte låta bli att vara rolig. Det hörde till hans karaktär, hans mimik, kroppsspråk. Medfött, alltså.Stora ägor
Jag ringde upp honom på hans sommarställe i Stockholms skärgård i samband med någon av hans senare jämna födelsedagar. Hustrun Birgit svarade och sa att hon skulle gå ut och hämta honom, "han kommer strax, dröj en stund bara".Och det dröjde. Några minuter. Ytterligare några. Upp emot tio minuter och till sist var jag beredd att lägga på luren, i tanken att de måste ha glömt bort alltsammans där ute i Stockholms skärgård.DÅ anlände Martin Ljung till telefonluren och ursäktade sig med orden:- Det är ett helvete med att ha stora ägor!Från Notviken
Född i Notviken utanför Luleå och från unga år anställd vid SJ och på Notviksverkstaden, som smedhalva (inte riktigt fullvärdig smed; mera hjälpsmed). Där kom han att arbeta med en morbror till mig, Sigfrid Nilsén, vilket jag berörde vid vårt första samtal någon gång i medio av 1980-talet och som var en uppgift som gjorde Martin Ljung riktigt upprymd.- Det var en riktig hedersman det! Så roligt att träffa en släkting till en gammal arbetskamrat!Redan i början av 1930-talet reste han ner till Stockholm för att ta anställning hos revykungen Ernst Rolf. Han fick resa tillbaka till Luleå igen, då Rolf hade dött under Martins resa.Statist
I slutet av 1940-talet studerade han kortfattat för skådespelaren Ivar Kåge och erhöll en statistroll som riddare i spelet Det var en gång på Skansenteatern.Stärkt av denna erfarenhet stegade han hösten 1947 upp till dåvarande Radiotjänst, där en viss yngling vid namn Povel Ramel var producent. Denne frågade vad den långe unge mannen med källardjup basröst kunde göra för något och Martin meddelade lugubert att han kunde låta som en hammondorgel. Och så gjorde han just detta.Ramel blev så imponerad att han lirkade in honom i Sigge Fürsts populära program Frukostklubben, som han just då producerade. Därmed var inte bara en stjärna utan även en mycket slitstark vänskap och tillika arbetsrelation född.Martin Ljung blev en mångårig klippa och osviklig institution i Knäppupp-gänget, tillsammans med Povel, Gunwer Bergqvist, Brita Borg med många flera (nu är det bara Bergqvist kvar).Som Gösta Ekman
Martin Ljung var 1950- och 60-talens motsvarighet till senare Gösta Ekman och Robert Gustafsson och skrev stor komedihistoria (han var helt enkelt den förste stand up-artisten) via gubbar som Viking ("jag går omkring och bär på den här tegelstenen för att jag inte orkar kasta bort den"), Bertram Fnykström och andra medlemmar av den släkten som Rock-Fnykis ("rock’n’roll, tra la la, gå och bada Tommy Stål!") och box-Fnykis (med pengarna på bank i Schweiz). Pirathövdingen Svarta Malin ("Salmonellahavens fasa" - samt "kapten Enben, kapten Tvåben och kapten Träben" och många andra beryktade kaptener), skojten ("en skojt är alltid redo") samt den lätt överårige rekryten 55:an Olga ("ska du ha en snus? Ta från vänster det är obegagnat"). För att bara nämna ett fåtal.Guben i Låddan
Men kanonkungen Folke Lavetti; han som våldgästar släktingen Ester ("ESTER! VI ÄR HÄR NU!") och Guben i Låddan, tillsammans med Hasse Alfredson i en tågkupé (där Martins nattskjorteskrudade passagerare hela tiden envisades med att säga "gube" i stället för "gubbe" och "kuppe" i stället för "kupé").Martin Ljung skrev aldrig sina texter, det gjorde alltid Povel Ramel. Men han framförde dem - med oantastlig tajming, orörligt ansikte och sin mullrande basstämma.Efter Knäppupp-tiden förekom han hos Hasse & Tage i Svenska Ord (bland annat helt oförglömlig som en medlem i den rödhåriga brödratrio som även innehöll Tage Danielsson och Max von Sydow i filmen Äppelkriget, 1971), var uråldrig betjänt mot Björn Skifs i farsen Spök, återigen en pirat i en Pippi Långstrump-film, med mycket mera.Biofantast
Martin Ljung älskade att gå på bio och på blues-konserter. Han såg i princip allt som fanns att se på biorepertoaren i Stockholm men ville absolut inte veta något om filmerna i förväg, utan kryssade sig fram till biografen genom att stint titta ner i gatan och blundande ta sig in på själva biografen.- Då blir upplevelsen ännu bättre, meddelade han förnöjt.Varje fredag handlade han delikatesser i Östermalmshallen och han var en given finsmakargäst när det varje höst serverades surströmming på Operakällaren i Stockholm.Radioserie
En av mina personliga favoriter var radioserien Dickie Dick Dickens, från 1960-talet, där han spelade titelrollsgangstern mot bland andra Artur Rolén som Opa Crackle. Mycket kostligt och mycket väl värt att repriseras!Mot slutet av bägges respektive liv uppstod ett tråkigt bråk mellan de gamla vännerna Martin Ljung och Povel Ramel, om vissa upphovsrättigheter till material, som dock till sist kunde lösas.Martin Ljung var absolut inte den som glömde bort eller någonsin tappade kontakten med hemstaden Luleå eller Norrbotten. Han återvände hit ofta och alltid lösgjorde sig gamla vänner och bekanta ur publiken eller kom fram till honom och hälsade där han kom promenerade Storgatan fram.Martin var en älskad vän, en sympatisk medmänniska, en rolig hjälte - en äkta arbetare till norrbottning som ännu mycket högt upp i åren kunde hantera en slägga på ett trovärdigt sätt, vid ett återbesök på Notviksverkstaden (jag var med och såg det själv).Så ... hej i din himmel, Martin Ljung, och stort tack för alla de glada skratt som Du har framkallat hos oss!