Tänk om självaste Paradiset befinner sig i Harads?
Ja, tänk om det är så. Det kan i alla fall tänkas att den tanken planteras i den tionde & jubileumsupplagan av den obrutet spänstiga och från gikt befriade Haradsrevyn, vars genrep genomfördes i fredags och följdes av premiären, som vanligt på Edeborg i samhället, i lördags.
Som vanligt har det här revygänget arbetat efter principen "det där kan vi göra själva" och snickrat ihop både texter och ärkefinurliga sångtexter - alldeles själva. Det är både snyggt, begåvat och kreativt.
Den här gången har en rymdkapsel konstruerats för avfärd, eftersom jorden ska gå under, och det blir ett bestyr både angående vilka som ska med liksom om vad som ska få plats i kapseln.
Bara en enda sak och tingest tycks samtliga inblandade vara rörande överens om, när det gäller inkluderandet av - nämmeligen det som ingen någorlunda normal varelse klarar sig alltför länge utan:
PALT.
Mikael Andrén propagerar med glupande övertygelse både nu och då och överallt för att denna kulinariska delikatess inte ska ignoreras och det förekommer även en alldeles överförtjusade hyllningssång, på melodi från titelsången i Hair. Vore vi inte redan övertygade om paltens överväldigande betydelse, så hade vi blivit det efter denna massiva PR-insats.
Haradsrevyn brukar också vara klipska på små finurliga spelevinkertrix och meddelanden, som att Mikael Andrén bara stiger fram och ska skriva ett avskedsbrev till frugan - börjar, funderar, därefter knycklar ihop det och säger ÄSCH!, går i väg ut.
En annan gång kommer han bara in, tittar, vänder om, går ut.
Det är bara lysande.
Och det står skrivet små texter och meddelanden lite här och var. Definitivt originellt och bevisande att samtliga är med i matchen.
Samspelet är jämkat och väl fungerande. Susanne Jansson gör en skeptisk Jesus; vid andra tillfällen ageras det levande Louvren-konstverk; Sofia Lindvall har livsfarliga saker för sig på och med en stege; Jimmie Åkesson förpassas ner i en Sverker-designad soptunna och självaste kungliga Majt. promenerar omkring i scenerierna också.
Det märks och känns att ensemblen gemensamt har tänkt till. Ibland snuddas det vid den regelrätta farsen. Men det är snitsigt och pålitligt bra - både spel- och koreografmässigt betraktat.
Kan man alltså med fog påstå:
Hejdlöst i Harads. Som det ska vara.