Helgkåseriet: Inte alltid så glasklart ...

Anledningen till att jag började fundera på ämnet var att jag häromdagen satt hos en av den stora stadens optiker. Jag var tidig, hur nu det gick till .., och fick därför sitta ner och vänta på min tur i ordningen. Lite längre bort i lokalen var en ung mamma samtidigt sysselsatt med att välja bågar till sin lilla dotter. En lintottig prinsessa i fyra-femårsåldern som skulle få sitt första par glasögon. Bågar hade lånats hem och när biträdet kom fram grep den lilla handen om den stora bågen i lådan och det var med stor triumf i blicken som flickan sträckte fram sitt val. - Oj, vad fina. Tyckte du det också?, frågade biträdet sedan hon satt bågen på plats på flickans näsa. Hon nickade intensivt och skrattade med h-e-l-a ansiktet för den lätt röda bågen var verkligen en stor favorit av de många, många som hängde runt butikens väggar. - Hon blir verkligen jätteglad när hon tar på sig dom där, skrattade biträdet. Och mamman kunde bara hålla med. Oavsett hur resonemanget sedan gick så var det tveklöst vilken båge som flickan, till synes, var mest sugen på. Lyckan var så uppenbar, så tydlig. Ingen fest - bara pest
Själv satt jag mest och tänkte på hur det var "på min tid". Jag var nog nio. Gick i trean och vi hade haft läkarundersökning. Minns inte mycket av den förrän mamma hade någon sorts brunt kuvert på köksbordet och i brevet som låg däri stod det att läsa att "Ludwig kallas härmed till optiker för en noggrann synundersökning. Vårt första test tyder på att han behöver glasögon". Jag blev blind för någon sekund. Glasögon? Jag som lirade fotboll för jämnan. Då är glasögon av ondo. Dessutom är dom fula. Jag ville inte. Ville inte alls men jag hade inget val. Det var bara att bita i äpplet, ta "straffet" och gilla läget. Förstående föräldrar försökte med förstående förklaringar. Frustrerande fattiga förklaringar. Inte fick de mig att se ljuset. Tvärtom. Ingen fest - bara pest. Och tjejerna, vad skulle de tycka? Vilket i-landsproblem det var då, precis som i dag. Jag släpades till optikern och där var valfriheten inte det den är i dag. Visst var väggarna bågfulla men för en yngling i årskurs tre fanns det, i princip, två alternativ.Jag valde det bruna. Plastbågen var stor och tung men jag såg bättre. Den, klara, minnesbilden har jag. Det var innan idrottsh-vetet bröt ut. För att som tidigare rusa omkring och dribbla och nicka var, i stort, plötsligt helt omöjligt. Glasögon i snön, glasögon i gruset, glasögon i vattnet. Allt hände - mest hela tiden. Utarbetade en teknik som gick ut på att jag ryckte av mig brillorna när det kom en boll som jag måste nicka. Glasögon i kras - jo, jo. En amerikansk uppfinning
När jag sedan valde att börja också med basket blev krascherna mer en regel än undantag. Skalm av - var en följetong i Dallasformat. Det var förtvivlan och gråt, jämmer och elände. Ville inte ha! I-landsproblemet växte sig dock gigantiskt, för en 12-åring, när en omtänksam pappa kom med räddningen. Den stavades s-p-o-r-t-g-l-a-s-ö-g-o-n och var en, självklart, amerikansk uppfinning som var hiskeligt ful - men som funkade. Mitt första par sportbrillor beställdes i februari 1972. Jokkmokks Skol IF skulle lira sitt första lilla-VM i basket och optikern lovade heligt att räddningsglasen skulle vara klara i god tid. Men god tid blev dyr - och försvann. Jag fick värma upp i mina vanliga glasögon och efter tre passningar gick de i golvet - och ett glas gick i tusen bitar. Till saken hör att min syn aldrig varit direkt bra. Tvärtom. Inte ens då. Optikern beklagade, pappa ringde och meddelade "tyvärr". Fredagens första lilla-VM-fight fick spelas i blindo. Dagen efter var pappsen på plats, han körde upp till Gällivare och hann precis före uppkast till match två. Nya glasögonen åkte på - och vi vann. Hittade urklippen från turneringen just i veckan och noterade att jag blev trea i skytteligan. Ynka åtta poäng efter han som toppade. Jag minns att jag då grät över denna blinda orättvisa - för hade jag bara haft mer än ledsyn i den första matchen så ... Sedan kom kontaktlinserna och himlen blev synlig. På alla planer. I dag då? Tja, superdesignade Sandbågar, såklart. Vad trodde ni? För somliga tar det bara en lång, lång tid att bli fem.

Helgkåseriet: Inte alltid så glasklart ...

Att tiderna förändras. Det råder det ingen tvekan om. Att synen på saker och ting också ändats med åren är precis lika glasklart och skarpt. Själv har jag en mer suddig syn på just ... synen. Eller på de hjälpmedel som vi som begåvats med att se dåligt ska dras med.