Helgkåseriet: Jag är stolt över mina rötter

Det handlar om rötter. Om näring, om bekräftelse och om trygghet. Det handlar om Jokkmokks marknad och om identitet. Träffade vännen Bengt i vimlet på hemvändarkvällen på Folkets Hus. Det var sen torsdagskväll, det var svettigt, trångt och nära - precis som det ska vara. Vi växlade några ord, det blev flera och mitt i vimlet befann vi oss plötsligt i ett samtal om rötter. Om att rötter var viktigt om att du mår bra av att veta var din grund står, var du hör hemma, var du präglats. Bengt bor i dag i Skåne och själv lämnade jag Jokkmokk 1992. Luleå har blivit mitt andra hem, min fasta punkt i livet men jag skulle aldrig säga att jag åker bort - när jag åker till Jokkmokk. Bengt funderade kring hur många det finns som skäms över sina rötter "det ska man liksom göra" och hur många som, helt enkelt, förnekar att de finns "de skapar en tillvaro utifrån vad de tror passar bäst". Vi var överens. Överens om att de rotlösa människorna kanske inte är olyckligare än oss andra. Och jag vill på intet sätt kliva upp på några höga hästar här. Kanske lite själlösare dock. Jag vet inte vem Markus Fagerwall hade varit i dag om han inte hela tiden hade tryckt på hur viktigt Övertorneå varit, och är, för honom. Då menar jag inte att ha talar om sin hemkommun som världens bästa, precis som jag aldrig skulle måla upp Jokkmokk som paradiset på jorden. Det är inte detta det handlar om. Markus Fagerwalls "sjukt bra" inställning till Övertorneå gjorde honom till den Idol han är och inte till en Marie Picasso som vi alla hade glömt veckan efter hon hade vunnit. Själ. En VM-sommar varje vinter
Jag gjorde ett tioårigt uppehåll från marknadsbesök. Av olika skäl i livet så blev det inte att åka utan jag satt i Luleå och tyckte att jag sett det där förut, det är ju som vanligt och vi bodde ju mitt i marknadsområdet. Jag var less att se alla korgar, Flamencotavlor med kvinnor i röd klänning, krimskrams och fleecetröjor med huva. Det var svaret när någon frågade. Ungefär så där. Sedan fixade källarmästare Åkerlund ett sista-minuten- bord för EN på Gästis, jag åkte upp och förstod efter tio minuter hur mycket jag saknat, just det, mina rötter. För marknaden är som en enda stor VM-94-sommar, eller VM-seglingssommar, eller allsång på Skansen-sommar. Skillnaden är bara att den kommer varje år. De som bor kvar och vi som kommer tillbaka har fyra dagar av euforisk glädje att se fram emot. Varje år. Och jag tror att det är en massa stolthet i det här också. Vi har det ingen annan har. Vi har en marknad som är över 400 år gammal. Vi är ett litet lille-putt-samhälle i det stora - men vi har någonting unikt. Någonting alldeles eget. Något stort. Det tror jag också finns där. Det talas inte om det men det är den stolta känslan som släpps ut när det väl är dags. Visst är det vårt nya år som börjar, visst är det kul med kalas men den atmosfär som, exempelvis, fanns där i trängseln på Folkets Hus. Den drabbar alla. Den smittar till alla. Till de som kommer hit och besöker. Det är öppna famnar och öppna sinnen. Den gör att vuxna män kramas och pussas, den gör att alla bacillskräckar är som bortblåsta, den tar död på all jantejävulskap, avundsjuka och trångsynthet. Den förenar. Den ackumulerar glädje. Stadigt i myllan
Vi är stolta. Och jag är stolt över mina rötter. Jag skulle aldrig skämmas över att vara från Jokkmokk. Däremot kan jag skämmas när Jokkmokk kopplas ihop med ett evigt politiskt tjafsande, jag blir ledsen när jag, på avstånd, ser att det inte dras åt samma håll och jag blir förbannad på att det inte var någon som såg någon större vinst än vattenmagasin när Vattenfall fick bygga ut kommunens älvar. Men det gjorde inte jag heller. Så. Jag gillar, som sagt, mina rötter. De ger mig trygghet och ett visst hum om vem jag är och kanske lite varför också. Får mig att stå hyfsat stadigt. För mig är Jokkmokk ett enda stort jätteträd. Just i dag med drygt 400-åriga rötter. Vissa har vuxit rakt ner i den lokala myllan medan andra har vuxit sig långa och kraftiga, ut över landet, ut över världen. Alla vi när och vårdar det här trädet men tyvärr så kapas det bort en och annan gren utan att vi kan stoppa det. Det är tiden, och livets, gång. Det skapar sorg men också perspektiv. Vi hjälps dock alla åt, på många olika sätt, och belöningen för mig blir bekräftelsen. Varje gång jag kommer hem.