Helgkåseriet: Om djupa rötter och nattliga äventyr

Det har gått så långt att jag varje morgon försöker rekapitulera nattens utflykter i drömlandet. Jag upplever alltid flera drömmar men med undantag av den sista låter de sig sällan fångas och kapslas in till ett varaktigt minne. Ofta är det även svårt att rekonstruera den sista drömmen, man greppar efter den men tvingas känna hur den rinner bort mellan sinnets fingrar och förvandlas till små osammanhängande minnespölar utan inbördes reda. Och det är särskilt knepigt att återberätta en dröm. De lever ofta endast kvar som en känsla eller en sinnesstämning som är svår att klä i ord, i alla fall för mig. Vilt natliv Häromnatten drömde jag i varje fall om en bussresa. Som alla drömmar var det mesta ologiskt och förvirrat och resan förde mig både till kända och okända platser men med klara turistiska förtecken. Men när jag skulle borda bussen för sista gången så gjorde jag det i en för mig känd miljö, min mors hemby. Det är inte ovanligt att den byn förekommer i mitt nattliv, inte minst då mormors och morfars bondgård. På frågan ?var kommer du från?? brukar jag svara Gammelstad. Där har jag i alla fall bott en del av min uppväxt och många år som vuxen. Vill människor veta mer brukar jag säga att jag är mas, min vagga stod ju trots allt i Dalarna. Frihet utan ansvar Men det är bara halva sanningen. Den andra halvan stavas tornedaling av andra generationen. Morsans födelseort ligger i Tornedalen och även om vi aldrig bott där tillbringade familjen delar av sommarloven på den gården. Det var helt okej som jag minns det även om jag aldrig lärde mig språket. Men det var minst lika nöjsamt på somrarna hos farfar och farmor i den gamla nedlagda skolan i Vansbro. Varför -förekommer då den miljön så sällan i mina drömmar? Eller varför dyker inte heller den lilla skogsbyn i Ångermanland upp där ? en by som var idealisk att växa upp i för en kille som på den tiden inte behövde utstå den ständiga övervakning, kontroll och nervöst överbeskyddande som plågar och hämmar dagens barn. Där kan man tala om frihet utan ansvar, den bästa tillvaron av alla. Men även om dessa platser långt ifrån bleknat i minnet så är det endast Korpikylä invid Torneälvens forsar som regelbundet dyker upp i mina nattliga resor i det undermedvetna. Där kan vad som helst ske på drömmars vis men den fysiska omgivningen är ofta denna by. Även när inget annat stämmer och ofta i kraftigt förvanskad form. Märkligt. Vems pojk? Träd styvnar med åren och böjligheten minskar, därmed ökar risken för att trädet ska slås till marken när stormen -kommer. Detta kompenserar trädet genom att skaffa sig allt starkare och djupare -rötter. Vilka vägar och former rötter tar är inte så lätt att se från trädets topp. Än mindre vet vi om hur rotsystemen påverkar kronan. Vi är tydligen inte medvetna om ATT det sker förrän nattens svaga bris ger det svaga suset i kronan ett upprepat mönster. Om ni orkar tränga in i min lätt krystade metafor. ?Var kommer du från? Vem är du?? ? de frågorna får man -sällan i -Tornedalen för övrigt. Inte för att folk där är mindre nyfikna på -människor de inte känner igen, snarare tvärtom, men frågan ställs på ett annat sätt och avslöjar därmed vad som räknas. ?Vems pojk är du?? är beskedet man söker. Det visar att klantillhörighet överträffar individ, rätt släkt är minst lika viktiga som enskilda egenskaper. Din morfars tilltag betyder lika mycket för hur du värdesätts som dina egna. Den egenskapen är inte tornedalingen ensam om men dess betydelse förbleknar i vår nya sköna globala värld, likt all annan regional och lokal särprägel. Samma skit serveras Sahara som Svappavaara. Hur detta kommer att påverka rotsystemen kan jag ibland fundera över. För att inte tala om våra drömmar.

Helgkåseriet: Om djupa rötter och nattliga äventyr

Jag drömmer varje natt. Det har jag förmodligen alltid gjort men på senare år har jag blivit mer uppmärksam på drömmarnas innehåll.