Helgkrönikan: Ingen 30-årskris här inte ...

En kompis hade 30-årsskiva förra helgen. Det hela gick städat till, med smörgåstårta och rödvin i låda. Det var en mycket vuxen tillställning, utan bordsdanser och spontana försök till karaokeschlager. Ganska fort halkade samtalen in på detta med åldersnojor, 30-årskrisande, 40-årskrisande och så vidare. Födelsedagsbarnet konstaterade att hon krisat en del. Inte blev det bättre när hon berättade för sina arbetskamrater att hon skulle hem till Norrbotten och fira födelsedagen med vänner och familj. Kommentaren "jaha, fyller du också 40?" fick henne att gå i taket. För en åldersnojig 30-åring finns det väl knappast nåt värre än att bli tagen för 40-åring. Jag har drygt två månader kvar som 29-åring. Jag har inte haft någon ålderskris alls. Jag känner mig inte ett dugg gammal. Och egentligen har jag väl inte åldrats nämnvärt sedan jag var 20? Eller? Ja, bildbevis finns förstås. Linda, 20, en kortsnaggad sociologistudent med mycket smink och färgstarka kläder. Linda, snart 30, återigen kortsnaggad efter tillfälliga utflykter som feminint pageklippt, med mycket smink och färgstarka kläder. Visserligen med både jobb och fast inkomst numera. Bostadsrätt. Och det senaste tillskottet i samlingen av vuxenattribut, en kombibil. Och matlådan åker med till jobbet nästan varje dag. Hur hinner de?
Gamla barndomsvänner har hunnit skaffa både ett, två, ja till och med tre barn. Många har skaffat villa. Somliga är till och med inne på sitt andra husköp. Jag har sett många brudkort i tidningen. En del har faktiskt hunnit skilja sig. Och jag funderar för mig själv, hur har de hunnit med allt? De tio åren mellan 20 och 30 har ju svischat förbi med ljusets hastighet. Ja, det var väl kanske något överdrivet. Jag vet inte om jag lever i förnekelse. Men den biologiska klockan tickar inte. Okej, lite kanske då. Kanske tittar jag ned i fler barnvagnar nu än för tio år sedan. Men stressad? Inte jag. Det finns för övrigt många tecken på att jag faktiskt inte är gammal alls. Jag har inget ordentligt pensionssparande. Jag har inte slutat tatuera mig. Jag byter fortfarande hårfärg och frisyr ungefär fem gånger per år. Jag är aldrig den första att gå hem från en riktigt rolig fest. Jag kan fortfarande motivera för mig själv att det är helt vettigt att sprätta i väg många sköna hundralappar på impulshopping när jag haft en dålig dag på jobbet. Minuspoäng på vuxenskalan, således. Eller kanske är det tvärtom? Kanske handlar allt detta om att jag egentligen är inne i värsta ålderskrisen? Att jag måste bevisa för mig själv, gång på gång, att jag fortfarande är ung? Nej, så kan det väl ändå inte vara. Pluspoäng på vuxenskalan
Det finns en hel del väldigt uppenbara pluspoäng på min vuxenskala också. Som min reaktion när jag ser tjejer i tidiga tonåren på stan, iförda tajta, lågt skurna jeans och snorkorta jackor. Det blir en rejäl glipa framtill där en blek liten mage lämnas helt bar. Inte sällan är glipan baktill lika stor och där skymtar ett par minimala stringtrosor. Jag oroar mig för att dessa flickor sänder ut sexuella signaler de förmodligen inte är vuxna nog att själva förstå. Men jag tänker också att flickebarnen ju måste frysa något alldeles förskräckligt och riskera att dra på sig blåskatarr. En kompis och jag pratar framtid över en tallrik grönsaksgratäng och plötsligt är vi inbegripna i en allvarsam diskussion om huruvida man bör spara till eventuella barn, pengar som de får på sin 18-årsdag. Förnumstigt konstaterar vi att de nog helst ska lära sig att jobba för pengarna. Och att de kanske får tillgång till sparkontot om de gör något vettigt, som att studera vidare efter gymnasiet. För de kan helt klart glömma att de pengar vi slitit så hårt för att lägga undan ska sprättas i väg på nån backpacker-tur i Asien. Pizzan straffar sig
Det finns andra, mer fysiska, tecken på att jag snart inte är någon ungdom längre. Jag kan aldrig sova längre än till halv nio, inte ens på lördagsmorgnarna. Inte ens efter en ordentlig fest. Och skulle jag vara sliten dagen efter finns det aldrig en tanke på att göra som förr, nämligen tillbringa dagen i soffan och ringa efter pizza med hemkörning. Nejdå, är man ute och slarvar får man stå sitt kast. Och helst straffa sig med att göra något riktigt tråkigt dagen efter, städa klädkammaren, till exempel. Inte tusan kan man slöa bort en hel ledig dag bara för att man inte valde bort den sista drinken och gick hem i tid. Och pizza äter jag inte ostraffat längre. Det var ett bra tag sedan jag kunde frossa i skräpmat och godis utan att det gav utslag på vågen. Jag gör det naturligtvis ändå ibland, och blir bekymrad när jag ser konsekvenserna i provhyttens skoningslösa speglar. Men på det stora hela är jag ändå en rätt bekymmerslös 20-åring i sinnet. Och det är väl tur. I min ålder kan ju bekymmer faktiskt orsaka rynkor.