Året är 1973. På jordbruksdepartementet i Zambias huvudstad, Lusaka, sitter Rolf Eriksson från Kalix i förhör: ”Vad kan du om zambiskt jordbruk? Vad ska du odla? När ska du skörda? Vad ska du använda för gödning?”
Trots att Rolf har lång erfarenhet av jordbruk, från flera olika kontinenter, får han inte köpa någon gård. President Kenneth Kaunda har beordrat alla vita jordbrukare att ”packa sina väskor och åka tillbaka dit de kom ifrån.” Men Rolf är envis, han försöker på nytt: ”Men om min fru står på kontraktet? Hon är zambier.” Den tunga, varma luften lättar upp. Tjänstemännen börjar applådera.
Rolf och hans fru Dorothy Eriksson flyttar in på gården ”Floden som aldrig torkar ut” eller som den heter på det lokala språket: Chankwakwa.
– Jag undrar om president Kaunda skulle kunna sova om han visste hur many white farmers det finns i Zambia nu, säger Rolf och skrattar.
Rolf växlar flitigt mellan svenska och engelska. Och hans Kalixmål, eller ”kölismåle”, framträder fortfarande tydligt, trots att det var många år sedan han bodde i Sverige.
Rolf kom till Zambia 1969 för att arbeta med jordbrukskooperativ för Sida. Några månader senare var han förälskad, i både landet och i sin blivande hustru Dorothy Findlay, som då var 19 år och arbetade som flygvärdinna.
– Den zambiska marken är som klister, dessutom växer allt man stoppar i den här jorden. Men visst saknar jag vattnet i Kalix. Älvarna, sjöarna och kusten, säger Rolf.
Bilen river upp en storm av sand på den skumpiga vägen fram till Chankwakwa. Det är torrperiod och har inte regnat på fem månader. Färden går över gulnande åkrar där gårdens arbetare skördar gräs med långa skäror. Rolf sneglar ut över fälten.
– Zambia skulle behöva ett par riktiga svenska vintrar. Då skulle man förstå hur viktigt det är att planera för framtiden, säger Rolf.
Den zambiska ekonomin är känslig för snabba förändringar. Sjunkande pris på koppar innebär ekonomisk katastrof, och missväxt betyder massvält. Fattigdomen är utbredd och korruptionen vidlyftig. Man ser dagligen pengar byta händer på gatan. Inte sällan tillhör den ena handen en polis.
– Man lär sig att hantera det så småningom, säger Rolf.
Han lutar sig tillbaka i trästolen, samtidigt som hembiträdet serverar kaffe och kakor. Vi sitter på den stenbelagda verandan, omringade av palmer, och betraktade av en mängd stora och hornbeklädda djur. Det är Rolfs jakttroféer: buffel, antilop, impala och kudu.
Rolf har alltid trivts i naturen. Bushen i Zambia blev snabbt lika hemma som barrskogarna runt Kalix, men livet i Zambia har inte varit okomplicerat.
Till skillnad från sina grannländer har Zambia varit förskonat från inbördeskrig. Men flera gerillagrupper har haft Zambia som bas, något som också har präglat samhället.
Bara månader innan grannlandet Zimbabwes självständighet, år 1980, kör Rolf bil i huvudstaden Lusaka. I passagerarsätet sitter en vän. De pratar, skrattar. Några hundra meter längre fram har en annan bil fått motorstopp. Rolf närmar sig, han kör genom kurvan, får syn på den stillastående bilen, och väjer. Men för sent.
”En vit har dödat en svart!” Stämningen på platsen är hätsk, men Rolf talar det lokala språket, det hjälper. En man som såg olyckan kommer fram, och Rolf ritar en karta över vad som hände. Mannen nickar medhållande, och lovar att bekräfta uppgifterna för polisen.
Rolf haltar lite, han blöder från ena benet. Det är en liten skråma, men det ska visa sig vara ödesdigert. När Rolf är på väg ifrån platsen stoppas han av en grupp män som riktar sina k-pistar mot honom. De är gerillakrigare från Zimbabwe, och de är rasande.
Rolf tas till polisstationen, där skråman på benet förvandlas till en skottskada. Och i händerna på polisen tolkas kartan som ”hemlig information.” Rolf är helt plötsligt spion för den vita regimen i grannlandet Zimbabwe. Han försöker skratta bort anklagelserna, men det uppskattas inte av förhörsledaren.
– Han dammade till mig så att det började ringa i öronen, säger Rolf.
Till slut inser polisen att Rolf har bott i Zambia i över tio år, hans fru Dorothy kommer till Lusaka för att identifiera honom, och när det är dags för rättegång frias Rolf på alla åtalspunkter. Mannen som blev påkörd hade då avlidit på sjukhus.
Och sitt liv i Zambia vägrar han att ge upp, eller ändra. Husets fönster saknar fortfarande galler, något som är närmast unikt i landet. Gården saknar också stängsel, murar, och den vaktstyrka som annars är obligatorisk för ett stort lantbruk i Zambia.
– Om folk vill stjäla kommer de hit ändå, säger Rolf.
Det var också vad som hände, för drygt 30 år sedan.
Dorothy hade varit inne i staden och tagit ut arbetarnas löner, men när hon svängde in på gården var vägen blockerad av en grupp beväpnade män. Hon hann inte ens stanna bilen innan någon sköt. Kulan gick rakt in genom framrutan och ut genom bakrutan, över huvudet på Dorothy. I panik flydde hembiträdet, som också satt i bilen, rakt ut på majsfältet med Rolfs och Dorothys son i famnen, medan Dorothy stod kvar bredvid bilen med vapen riktade mot sig.
Rolf var hemma då han plötsligt hörde en rivstart, när han kom ut ur huset var alla borta. Han följde hjulspåren och hittade bilen fastkörd i en sumpmark.
– Bilen var tom, jag trodde att de var kidnappade eller döda, säger Rolf.
I själva verket hade banditerna tagit bilen, medan Dorothy gömde sig i skogen.
Den kommande tiden blev Dorothy eskorterad av livvakter, och Rolf sov med sitt hagelgevär bredvid sängen.
– Det var en jobbig tid, det var nära att vi gav upp och flyttade till Sverige. Men vi återhämtade oss med svensk vintersol och skidåkning, säger Rolf.
I dag är Chankwakwa långt mer än deras hem. Gården har utvecklats från ett lantbruk till att nu också ha eget slakteri, bageri och café. Dessutom har de en fabrik där de bland annat producerar apelsinmarmelad av gårdens egna apelsiner, soltorkade tomater och mango som köps upp från traktens småbönder. Chankwakwa samarbetar med närmare 200 familjer, alla med några tomatrankor eller mangoträd.
– Förhoppningen är att vårt projekt i slutändan ska hjälpa tusentals familjer att få en inkomst från frukten, säger Dorothy.
Nu satsar de på att börja exportera till Sverige, man har bland annat kontakt med en lanthandel i Luleå.
– Det här är mitt livsverk, så det känns skönt att min son, Bertil, vill ta över nu när jag inte orkar längre, säger Rolf.
Rolf och Dorothy har fyra barn tillsammans, men det är bara Bertil som bor kvar i Zambia, resten har flyttat till Sverige. Men det finns fler svensk-zambier i trakten.
Zambia har nämligen fått ytterligare en stam, Swemba, som är en blandning av den zambiska stammen Bemba och svenskar. Runt staden Kabwe, där Rolf bor, finns det närmare 50 medlemmar, och gruppen växer stadigt. Det är personer, mörka som ljusa, som bor i Zambia men håller liv i svenska traditioner, äter köttbullar, sill och knäckebröd. Sen 20 år tillbaka, när traktens första swemba, Börje Pihlblad från Östergötland, gick bort är Rolf hövding.
– Jag känner hövdingarna här i trakten, de brukar rynka pannan lite när jag säger att jag också är hövding, säger Rolf och skrattar.