Inspiratör med rätt att roa

SKYNDA ER! Gå till (nästan) vilka desperata ytterligheter som helst, för att försöka få tag i biljetter! Men ni har inte många chanser kvar, för - mycket - snart är det obönhörligen slut, tack för i år och det var roligt så länge det varade (som bakterien en gång uttryckte det). Och då missar ni Bitte Lundströms FULLSTÄNDIGT FANTASTISKA PRESTATION som en på alla sätt hårt och enormt energiskt arbetande Hälsoinspiratör, i årets upplaga av Älvsby Lokalrevy som måhända heter Wallratt (en i ortens dialekt underkunnig kollega informerar mig om att det kan översättas, mer eller mindre slarvigt, som "svammel") men som verkligen inte är det. För jag erkänner: den här sketchen, som utan föregående varning och alldeles utan skyddsnät, anländer som det näst sista numret i revyn, tog nästan livet av mig. Jo, faktiskt - No Mercy, typ. Man kommer inte undan. Bitte Lundström marscherar raskt in på scenen. Och äger den sedan, under ett antal mycket väl disponerade och utnyttjade minuter. Totalt. Hon har föresatt sig att börja ett hälsosammare liv. Ska inspireras att börja träna. Men är väl inte riktigt, riktigt, riktigt så där ... motiverad ... Men hon slänger sig ner på golvet och in i diverse positioner. Samtidigt som hon hela tiden håller i gång en mycket ifrågasättande monolog - om vilket sannskyldigt helvete detta är. På dialekt. Dock inte någon mera svårbegriplig sådan. Och Bitte Lundström kämpar på. Det är en beundransvärd prestation hon genomför. Ett träningsnummer i sig. Och jag kom på mig själv med att skratta. Och skratta. Samt skratta! Hjälplöst. Explosivt. Högljutt. (Ännu mera!). Jag märkte till sist att jag faktiskt var nära att ramla av stolen. Det gick inte att sluta. Men just då avslutade Bitte Lundström och marscherade, till mängdens jubel, ut från scenen. Då var det bara att försöka samla ihop sig igen. Så gott det nu lät sig göras. Hälsoinspiratören var alltså, helt utan konkurrens, det enskilt mest roande och skickligt framförda lokalrevynummer som jag haft lyckan att få vara med om. I år. Och på åtskilliga andra år, också. Ihopvärkt och författat av revygänget själva (som för övrigt nästan allt i årets revy). Över huvud taget måste det konstateras att årets revy (och det är inte något wallratt!) i Älvsbyn är säreget lyckad, humoristiskt balanserad, innehållande rejält många komiskt försonligt lysande enskildheter och är framtagen med ett beredvilligt samt kreativt översvallande humör. Detta åskådliggörs i generösa samt på dialekt (det är ju, som sagt, en lokalrevy) framförda sketcher. Där många pärlor lösgör sig. Bitte Lundström är även mycket lyckad, i tandem med sin likaledes drastiskt begåvade kusin Eva Lundström, som beslutsam pimpelfiskare i Oppa is?n. Och så har vi ju den den alltid mycket pålitligt skrattframkallande Jan Lundberg, dykande upp här och där; som hustruplågande ägare av fordonet Messerschmitt; som sakligt förstående ledare av en kurs som koncentrerar sig främst på (sex) en enda sak; som frostnupen men likafullt envist bolmande kedjerökare; som kund på "Förskingsringskassan" . Staffan Bergman är stillsamt flegmatisk kongenial som lokal friare, utkonkurrerad av en tysk rival; verksam på vita duken på biografen Forum. Och i en verkningsfull variant på nyårsklassikern Grevinnan och betjänten excellerar Andreas Wiklund (bra imitatör också!) som Carl Bildt och Erik Ellingsson, som en smått diabolisk Fredrik Reinfeldt. Och publiken ("va? i helvitte - fullsatt på en blåonsdag!" säger man från scenen) njuter oförbehållsamt och ljudligt av det den bjuds på, i den allsidigt duktiga Wallratt-revy som innehåller spinning, terylenebyxor, egensinniga referenser till både Kåbdalis och Vistträsk samt allehanda annat. Ävenså. Och till sist går det inte att låta bli att citera Bitte Lundström, när hon i sin hälsosketch med bister ilska briserar i utropet: -Vem är det egentligen som har hittat på det här helvetet! Ja, man undrar ju.