?Jag har lärt mig att inte dölja sanningen?

? Tomas, som arbetade på annat håll, var hemma på ett av sina återkommande besök. I ett samtal berättade han om sitt narkotikaberoende. Jag minns hur allt rasade samman. Det var ett ärligt avslöjande från Tomas sida men inte desto mindre förskräckligt. Det tog en tid för oss övriga i familjen att samla oss. Den första tiden pratade vi aldrig med våra vänner om vad vi fått veta. Så småningom, när vi förstod att vi -aldrig skulle kunna, eller ens vilja, dölja -sanningen, så öppnades möjligheter för oss. Och för Tomas. På vilket sätt då?  ? Vi visste att Föräldraföreningen mot narkotika (FMN) fanns men det tog ett par år innan vi fick tag i någon. Vi visste inte att föreningen fanns i Boden. Där började vi och vi blev så mycket hjälpta av människorna i FMN. Vi fick information om föreningens ideologi och sättet att tänka och jobba. Jag tyckte att det var så helt riktigt och stämde överens men mina synpunkter när det gäller sociala frågor.  ? FMN är en länkorganisation där anhöriga till missbrukare tar hand om varandra. Vi ger varandra stöd och delar med oss av erfarenheter. FMN är inte till för missburkaren utan vi säger att missbrukaren ska gå till socialförvaltningen och vi tar hand om föräldrarna.  ? Vår uppgift är att bygga upp människor som tar skada av att drabbas av en missbrukares problem. Tillsammans i FMN kan vi mötas, diskutera, lätta våra hjärtan och kanske gråta ut men också bygga upp varandra för att, stärkta av det stöd vi ger varandra i gruppen, också kunna ge missbrukaren verktyg och möjligheter att ta sig ur sitt beroende.  ? Vi kan återskapa upplevelsen från den stund när Tomas berättade att han hamnat i sitt svåra missbruk. -Världen rasade samman. Även om -Tomas var vuxen var han ändå vårt barn och -barnen är det viktigaste i ens liv. -Åtminstone tycker jag att det borde vara på det sättet. Den första -tiden skuldbelägger man gärna sig själv, går in och funderar över vilka fel man kan ha gjort. Men det är något vi säger till föräldrarna att det som hänt i går det har hänt och går inte att ändra på. Trots att man eftersträvat att vara den bästa av föräldrar händer det. När man drabbas som förälder måste man, så fort chocken lagt sig, se framåt. Där finns möjligheterna för en själv och förhoppningsvis även för barnet.  ? Vändningen kom när jag en dag satt på jobbet och på radion hörde Eva Ruthberg, i Boden, berätta om FMN. Jag upplevde att Eva pratade direkt till mig, så träffande var hennes beskrivning av missbrukarnas föräldrars upplevelser. Jag ringde Eva. Det samtalet blev starten till det liv vi levt sedan dess. Ditt engagemang för FMN fick en rivstart, eller ...?  ? Man kan säga att Eva peppade mig och jag kom att brinna för tanken att få jobba i den här kretsen av människor. När jag, något år senare, fick möjlig-heten att sluta mitt arbete i förtid så hade jag avsikten att ta tag i det här jobbet med FMN rejält. Jag fick också förfrågan om att börja jobba på riksplanet. Hur fungerar arbetet numera?  ? Under det senaste året har vi utvecklats. Första tiden var det Boden som var huvudföreningen och sedan startade vi i Luleå år 2000, då fick vi egen lokal. Till en början som en -kontaktgrupp till Boden och sedan 2003 som egen förening. I dag finns en förening i Boden, en i Luleå och en förening som heter Piteå-Älvsbyn. -Dessutom tre kontaktgrupper där vår förening är ansvarig för Överkalix, Gällivare-Malmberget och -Kiruna. Boden har Arjeplog, Arvidsjaur, -Jokkmokk och Harads som sina kontaktgrupper. Hur många föräldrar från Luleå var engagerade när du gick in i FMN?  ? Vi var sex föräldrar från Luleå som for till Boden varje vecka under flera år. Nu är vi, inklusive våra kontaktgrupper, 150 stycken i Luleåföreningen. Med vetskap om att det finns 1.200 kända missburkare i Luleå tycker vi -ibland att det är få föräldrar som -kommer till oss. Ibland undrar jag över var alla håller hus. Hur klarar de av -kampen? Tore och jag, vi klarade inte av det alls. Hur möter ni människorna som drabbats?  ? Folk ringer oss och berättar om sina problem. Vi tar dem till oss och ger råd och stöttning. Du är ett ansikte i det här sammanhanget. Kunde ni vara fler?  ? Det har blivit så att jag tar mötena utåt. Men det är klart att tiden rinner undan för mig. Lågan börjar fladdra -efter så många år.  ? Unga föräldrar som kommer till oss i dag har många gånger så mycket annat som gör att de kan vara svårt att ta på sig ytterligare uppdrag. De har mina barn, dina barn, de har gym och inte minst ett jobb att sköta. Då blir det trångt om tid men min önskan är att vi kunde få några yngre krafter som kan föra arbetet vidare. Vad gav ditt engagemang på riksplanet för erfarenheter?  ? De sex år jag verkade i riksorganisationen vara lärorika men också -väldigt krävande. Under två år var jag ordförande och alla möten skedde i Stockholm. Det blev ganska slitsamt med resor varje vecka. Utbytet var många kontakter och nya erfarenheter. Vilket råd vill du ge föräldrar som upptäcker att barnet har hamnat i klistret?  ? Jag skulle önska att folk lärde sig mer om droger innan de ens -skaffar barn. Det är kunskaper man har -användning för. Som förälder är ansvaret stort, från det barnet lämnar blöjstadiet och växer till sig. Vi talar för lite om den drogkultur som i dag -sprider sig, inte minst i skolorna, för att få hejd på eländet.  ? Och så ska man vända sig till FMN. Vi kan bli det stöd som man efterlyser när världen rasar. Vi har den erfarenheten, av föräldrar som söker upp oss, att det väntat in i det längsta innan de tar kontakt. Man upptäcker att -barnet uppträder underligt men väljer att -ställa andra diagnoser än drogberoende. I stället tror man att barnet är -psykiskt sjukt, har en besvärlig uppväxt, eller någonting annat, innan man kommer till beslutet att ringa oss om råd. Vi kan ganska snabbt förklara -sanningen. Vad tycker du om -knarklangarna?  ? Jag ser på langarna med lite olika ögon. Jag ser langarna som använder droger för sitt eget missbruk som -fruktansvärt sorgliga. Däremot de som -sitter på topparna, som egentligen inte kanske själv använder droger, dem har jag ingen som helst förståelse för. Är det för lindriga straff?  ? Framför allt så är det för lindriga straff för förstagångsmissbrukare, de som grips för ringa narkotikabrott. Nu dömer man som regel till lindriga -bötesbelopp, som går till kronofogden, i stället för att döma till ett straff som känns på en enda gång så att det tydligt markerar att det den ertappade sysslar med är olagligt. Ett straff kan vara samhällstjänst. Den straffade ska göra en insats, exempelvis. Var finns de största farorna?  ? Tyvärr finns farorna i skolan. Där görs beställningarna och langarna -levererar. När jag informerar brukar jag ta upp föräldrarnas möjligheter att påverka och prata med sina barn och påverka med sina egna attityder. -Farorna finns i samhället överhuvud taget. Vad ska vi som också har -barnbarn göra?  ? Du kan lära dig mer om droger. Det är ingen kunskap som är tung att bära. Ska jag som morfar eller farfar lägga mig i?  ? Far- och morföräldrar ska vara just det de är. Det är föräldrarna sak att ta ansvar över sina barn. Det är inte du som morförälder som ska ta över den saken. Är det något du känner du -skulle vilja få sagt?  ? Det som hänt oss händer många ute i samhället i dag. För oss tog livet en annan väg än den vi tänkt oss. Vi nådde en vändpunkt i livet. Det har inte alls bara varit av ondo. Många gånger, -kanske de allra flesta, har -arbetet gett mig väldigt mycket. Jag har lärt mig känna mig själv. Jag har fått större förståelse för andra människor. Vi har träffat en massa nya människor runt om i Sverige som, just på grund av vårt gemensamma arbete, fört oss nära varandra. Jag har lärt mig att inte dölja sanningen för någon. Alla vet hur jag har det med mina barn, de, som fö