– Det har blivit en jättegrej. Vartenda köpcentrum har bakluckeloppis på söndagarna och man ser loppisskyltar överallt, konstaterar retrobloggaren Ulrika Haag.
Många av dem som lockas till loppisarna har inspirerats av SVT:s Antikrundan eller tidningar som Hus & Hem Retro, de hoppas på ett riktigt fynd bland kakburkarna och de gamla gardinvåderna. Andra gör tyst revolution mot slit- och slängsamhället; de fyndar barnpulkor, skidor och andra bruksföremål – och säljer emellanåt själva. En tredje kategori är de designintresserade som inriktat sig på ett eget område, som träleksaker från Brio eller svenska femtiotalsprylar.
Annat var det för 30 år sedan, när Ulrika Haag som student inredde sin första etta genom att fynda i antik- och prylaffärer, eftersom loppisarna ännu inte gjort sitt intåg.
– Då gillade ingen femtiotal, det stod på billighetshyllorna, minns hon.
– Ett av mina första fynd var ett stort pelarbord i trä, som var för lågt att äta vid och för högt att ha som soffbord. Det var bara jag som gillade det.
Hon har varit form- och inredningsintresserad så länge hon kan minnas. Som barn ville hon hellre gå i de gamla husen än titta på djuren under utflykterna till Skansen. Och alltsedan hon flyttade hemifrån har hon sökt efter det som ser kul ut och väcker reaktioner, gärna skratt eller avsky.
En snabb rundtur i det personliga och vackra hemmet visar att många udda föremål hittat hem. Dockskåpsmöbler signerade den danske designern Arne Jacobsen utgör ett stilleben i serveringsgången. Gamla kakburkar är ett snyggt blickfång i köket. Den ärligt talat mycket udda lampan med glassmyckad träfot och gulgrön noppig skärm gör sig på något vis i vardagsrummet.
– Soffbordet hittade jag nyligen längst in i ett hörn på Myrorna för 300 kronor. Jag visste inte om jag skulle gråta eller skratta, säger hon och nickar mot det rökfärgade glasbordet på valnötsunderrede med hjul, en pjäs som skriker sjuttiotal.
Ulrika Haag, som till vardags är projektledare i fastighetsbranschen, ger sig i princip aldrig ut på en jobbresa i Sverige utan att undersöka om det finns någon loppis efter rutten. Om hon skulle få några minuter över så gäller det ju att veta var närmaste jaktplats ligger. Sedan 2008 driver hon bloggen Leta Retro och hon ingår i ett nätverk med retrobloggare som brukar ses på antikmässor och andra evenemang. På somrarna finkammar hon Roslagen med Norrtelje Tidnings annonssidor under armen och sommarhuset som utgångspunkt.
– Det är bra att vi har landet, då kan jag leta sekelskiftesprylar också. Gillar man den stilen kan man inreda hela bostäder för en billig peng.
En undersökning av de webbsidor som listar blågula loppisar vittnar om att marknaderna är ett fenomen i hela Sverige, från norr till söder. Jonas Engman, etnolog på Nordiska museet, säger att loppisvågen sannolikt är ett uttryck för nostalgi, en slags längtan efter en romantisk variant av det gamla bondlandet.
– Vi vill gärna hitta den där äkta bondauktionen, det autentiska som har med bondvischan att göra, säger han.
Han ser också en viss koppling till den sparsamhet och det sunda förnuft som präglade det gamla bondsamhället.
– Förr i tiden slängde man ju inte saker, utan lagade och lagade. Att återanvända är att reagera mot dagens överkonsumtion.