Juno - en film med hjärta

Diablo Cody är inte något dåligt namn när man är manusförfattare (fast OK: det är en pseudonym för Brook Busey-Hunt). Hon är en 29-årig ex-strippa (!) och tidningskrönikör som har svarat för manus till den fullständigt ljuvliga filmen Juno. Och inte sedan Quentin Tarantinos Pulp Fiction har vi drabbats av en film med fullt ut så stilettsylvass dialog; faktiskt är hela manus en ren njutning, bara att lyssna på - det dryper av hypersarkastiska oneliners och ideligen verbalhårdföra dialogskiften. Smash and Grab hela tiden, liksom! Juno MacGuff är en sextonårig high school-tjej van att vandra fram på sina egna vägar. Hon väljer att ha (tyvärr oskyddat) sex med bästa kompisen Bleeker (Michael Cera) och resultatet blir - en graviditet. Efter att ha förkastat den alltför enkla lösningen med abort (en trumpen skolkompis står posterad utanför med ett plakat där det står "Foster har naglar") väljer Juno att föda barnet. Samt att adoptera bort det. Gäller bara att finna ett par lämpliga föräldrar, vilket hon med kompisen Leah (Olivia Thirlby) sätter i gång med att leta efter i tidningarnas eftertextannonser. Ett relevant par, bosatta i en välanpassad förort, lokaliseras. Tillsammans med sin allmänt skeptiske fader (den härlige JK Simmons) avlägger Juno ett besiktningsbesök hos dem. Och finner dem som godkända. Bara att föda och leverera, alltså! Men naturligtvis är ingenting fullt så enkelt. Förortsparets (Jennifer Garner och Jason Bateman lämplighetsfasad visar sig vara försedd med starka krackeleringar. Juno inser att saker och ting ovillkorligen måste tas itu med. Jag har nog inte sett en film försedd med en fullt ut så osäkrad originalitetsfaktor som Juno, sedan Little Miss Sunshine (om en charmig men totalt dysfunktionell familj, på väg mot en skönhetstävling med sin mycket målmedvetna sexåring) för några år sedan (och före den Ghost World, med Scarlett Johansson). Regissören Jason Reitman (som troligen har komedihantverket porlande i generna efter farsan Ivan Reitman, som har regisserat mängder med sådana) har skapat en oupphörligen underhållande och av komisk tajming fullständigt fullspikad filmbakelse, som ständigt väljer oväntade vägar, någonstans ändå propagerar för att livet är ett både märkligt och fantastiskt underbart tillstånd att förekomma i och även är överraskande och okonventionellt rollbesatt. Ellen Page är helt och ohyggligt rätt som den coolt kaxiga Juno, Jennifer Garner och Jason Bateman gör absolut inga fel som som adoptivföräldrarna in spe och som Junos föräldrar plockar JK Simmons och Allison Janney in många drastiska poäng. Man tackar också för att de flesta schabloner inom genren helt och hållet har undvikits och konstaterar, med ett fånigt flin fortfarande fastsatt i ansiktet, att Juno - intill allt annat - också är försedd med ett häftigt stort och hårt bultande hjärta. Se den, för allt i världen. Fräschare film förekommer faktiskt icke alls på biorepertoaren. Och som sagt: dialogen är bara bäst!