Mina mor- och farföräldrar kom från myllrande syskonskaror men i slutet av 30-talet bestämde sig de båda paren att det där med att uppfylla jorden fick nån annan ta hand om och nöjde sig med ett barn var.
Drygt 20 år senare stötte dessa två soloflygare ihop och bestämde sig för varandra. De tyckte att deras föräldrar var något på spåret och satte också stopp efter ett barn - mig.
Så småningom slog jag mig ihop med en annan ensamvarg, i och för sig med bror försedd men det är jag beredd att köpa, och detta resulterade i ett, säger ett, barn.
Ni börjar begripa att vi inte behöver duka långbord och ta fram vidvinkelobjektivet när vi har släktträff.
Att bara ha ett barn, och det helt frivilligt, är någonting som ständigt blir ifrågasatt. Man betraktas som en oansvarig kuf som inte har åtminstone två barn. Oansvarig både mot barnet och mot sig själv i framtiden.
Och inte nog med det, som ensambarn ska man känna skuld, alternativt tyckas synd om, för att man inte har syskon.
Därför vill jag passa på och avliva några myter.
Nej, jag har aldrig sörjt att jag inte har syskon.
Nej, man blir inte med automatik en krävande person som sträcker ut pekfingret mot allt man ser och skriker "ska ha!".
Nej, det behöver inte bli oöverkomligt jobbigt när föräldrarna blir gamla. Än så länge lever vi i ett samhälle där det finns hjälp att få när man inte längre klarar sig själv och förresten är det inte säkert att ens föräldrar behöver tas om hand särskilt mycket.
Att leva i en liten familj förenklar saker och ting. Till exempel blir familjeråden korta tillställningar när det inte är så många som ska göra sin röst hörd och chansen att få sin vilja igenom och slippa trista kompromisser ökar ju färre man är som ska ha ett ord med i laget.
Den lilla familjen är ytmässigt praktisk också. Den tar mindre plats och kan stuvas undan i små hotellrum, i pyttiga bilar och i hus från 50-talet.
Och ska man vara riktigt krass finns det rätt stora pengar att tjäna: färre cyklar, leksaker, lördagsgodispåsar och märkesjeans som måste köpas.
Att vara ensambarn har åtminstone för mig lett till att jag älskar att vara för mig själv. Och med ensamheten kommer den ljuva tystnaden. För visst surrar folk alldeles förfärligt mycket?
Bästa stunden på dagen är när åtta-till-femmarna går hem och bara vi som jobbar kväll är kvar i tidningshuset. Ljudnivån går ner flera snäpp och vi jobbar på med bara ett hemtrevligt mummel i bakgrunden. Kan endast överträffas av att komma hem från sagda jobb mitt i natten och det är knäpptyst i hela huset.
Och snart är det jul, umgängeshögtiden framför alla andra. Ja, det ska väl vara den enda tiden på året när jag kan sakna en stor familj. Mest av två skäl: det är stickigt att dansa runt granen på bara två, tre personer, och bökigt att hitta en skinka som är så pass liten att man kan hoppas på att den tar slut före påska.
För det mesta håller jag med min dotter när hon som svar på frågan om det inte är tråkigt att vara utan syskon brukar svara: "Det kan vara lite trist på julafton men det brukar gå över vid julklappsutdelningen".
Anna Fantenberg, som ser fram emot att få trycka i sig en Aladdinask alldeles själv i jul.