Kandidat 3 Årets norrbottning Satte Kiruna på deckarkartan

Hennes deckarromaner med det mustiga språket har gjort succé, inte bara i Sverige. Åsa Larsson, som växte upp i Kiruna, har sålts till tio länder och böckerna ska också bli film.
Det råder en hausse runt hennes person och inbjudningar av diverse slag strömmar in, men mycket tackar hon nej till.
- Jag är nyligen hemkommen från en litteraturfestival i Toronto som var oerhört givande - och där var det inget minus att säga att jag är från Kiruna, säger hon apropå kandidat-kollega Salming.
När Kuriren ringer Åsa Larsson i Mariefred är hon inne i en så kallad utåtriktad period med bland annat föreläsningar, besök på bokmässor, intervjuer och marknadsföringsuppdrag.
Diverse krönikor och bland annat en långnovell till DN (om länsman Björnfot) ska dock författas.
I januari, efter dokumentärfilmande i Kongo/Rwanda, blir det annorlunda. Då ska hon på allvar ta tag i den fjärde deckarromanen efter Solstorm (2003), Det blod som spillts (2004) och Svart Stig (2006). Då blir det fokus på bok-skrivandet dagligen mellan 07.00 och 14.00.
- Jag ser fram emot att sitta i pyjamas och fett hår och bara skriva, säger Åsa Larsson och skrattar.
Ibland har hon sämre dagar framför tangentbordet och får verkligen slita ihop mustiga formuleringar och spännande rader som ger läsaren bilder och en längtan att fortsätta följa Rebecka Martinsson med flera.
- Då är det bara att lämna det bakom sig och tänka att man tar nya tag nästa dag, säger hon.
Hennes böcker utspelar sig i huvudsak i Kiruna eller i trakterna runt gruvstaden.
Rötterna till hennes stad är starka.
- Ingen utifrån ska komma och snacka skit om Kiruna, även om allt inte är bra där. Däremot du, som är norrbottning, kan göra det. Att skriva om Kiruna har nog stärkt min identitet och hjälpt mig att hitta hem på något sätt, säger den forna Kirunabon.
Under flera år kände hon sig vilsen i medelklassens medel-Sverige och försökte kanske vara någon annan än den hon egentligen var.
I dag är det annorlunda och hon känner stolthet över att vara norrbottning, Kirunabo och - Åsa Larsson.
Jo, hon kan numera till och med tillåta sig att glädja sig över de stora framgångarna, även om hon behöver träna mer på det.
- Jag tror att det är typiskt norrbottniskt att inte riktigt kunna glädja sig över något och säga att man är bra. Det har med dålig självkänsla att göra, tror jag, säger hon.