Kåseri: En drar sig i örat en annan plockar...

Varifrån de kommer har jag ingen aning om men jag är -övertygad om att mycket är ärftligt. Jag ska ge ett exempel. Jag är ingen vän av städning, tvärtom så har jag ett väl utvecklat -sinne för att strunta i omfattande och synbara bevis på bristande -renlighet, allt för att slippa plocka fram dammsugaren ? ett redskap jag avskyr och känslorna är nog ömsesidiga. Samtidigt är jag en notorisk plockare som ofta och gärna böjer -på -ryggen för att nappa upp ett litet boss från mattan eller en brödsmula som fallit ned på golvet under diskbänken. Min käresta har berättat om mitt första besök hemma hos -henne, ett litet spänt ögonblick för oss båda. Men när jag -ägnade en hel del av den första timman åt att plocka -små-skräp från golvet, rätta till mattor och avlägsna vissna blad från blombänken så skapade jag en viss förvirring. ?Vad är det för märklig karl jag träffat??, blev reaktionen ? något hon lyckligtvis höll för själv den gången. Lustigt nog minns jag inget av den detaljen från mitt första besök. Detta småplockande är en omedveten del av mitt uppträdande, likaväl som mina tics. Genetisk förklaring? Kan detta beteende ha något med gener att göra? Tja, jag behöver inte gå längre än min egen farsgubbe för att hitta en man som oförtrutet kammar ut mattfransar, rättar till tavlor och borddukar var han än är -eller hos vem han än befinner sig. Tror Ni det finnas ett samband? Nåja, orsakerna spelar mindre roll ? alla våra egenheter -förnöjer, -förargar och skapar tillgivenhet, irritation och -ilska beroende på vem som gör vad och vem som -drabbas. En -hjärteväns förmåga att aldrig återställa locket på -tandkrämstuben förmår nog bara väcka ömma -känslor så länge som personen är en ofelbar älskling. Därefter blir det bara ett irriterande slarv. Låt oss övergå till våra tics, och då i en vidare bemärkelse än -ordbokens ?ofrivillig muskelryckning? ? är det inte lite psycho-varning över den definitionen? Strunt samma, jag har massor. Till att spela med fingrarna under ögonblick av spänning ? särskilt i slutskedet av fotbollsmatcher med personligt engagemang. Under en EM-match på Råsunda blev jag nästan ovän med -bänkgrannen på grund av min oförmåga att hålla mina extremiteter i schack under de nervpressande slutminuterna. Grasserande nickesjuka Jag hade en kompis som gned sig intensivt på låren när han var road, en bekant som sätter handen för munnen och låtsas kväva en gäspning innan han ska säga något samt en god vän som skjuter upp axeln, sveper med högerarmen och knycker på huvudet varje gång han tänder en rök. Var allt sånt har sitt ursprung kan vi bara gissa. Men det finns ett -igenkännandets trygghet över egenheter som lever kvar hos personer som förändrats på många andra sätt över tiden. Det är även roande att studera personer som intervjuas i TV. Många, inte minst sportstjärnor, börjar dra sig i örsnibben eller låter ett finger spela på halsen, pannan eller annan plats. Det sker givetvis omedvetet och antagligen på grund av den anspänning det ändå medför att svara på fåniga frågor i teve. Det finns en politiker i Luleå som gör exakt samma sak varje gång han äntrar talarstolen, hans vänstra örsnibb är snart längre än den högra. Från samma position, framför tevekameran, har en annan farsot spritts över landet ? nickesjukan. Många, särskilt unga personer, av-slutar numera sina uttalanden med ett antal huvudnickningar. Kanske för eftertryck, kanske bara för att signalera att nu har jag talat klart. Jag tänker då osökt på en annan av Luleås politiker som sade: ?den dag jag går i pension så ska jag alla fall inte ha ont i nacken av att ha nickat medhåll för mycket?. Annars en vanlig yrkesskada enligt samma person. Gigantisk sandlåda Till sist en aktuell iakttagelse från Luleå centrum. Det finns många grävskopor där just nu; inte bara på grund av Kulturhuset utan i vanlig ordning blir Storgatan en dammande grushög så fort vi får lite värme. Dessa grävskopor ådrar sig intresse ? det finns alltid en skara -åskådare. De som storögt står där är från förskolålder till 70 plus men de har en sak gemensamt ? de är alla av manligt kön. Vissa upphör aldrig att längta tillbaka till sandlådan ...

Kåseri: En drar sig i örat en annan plockar...

Alla har vi våra egenheter och undertecknad är givetvis inget undantag. Jag tänker på beteenden, gester och reaktioner som är regelmässiga, omedvetna och särpräglade för en individ.