Kollektivt hjärnsläpp bakom påfallande kalkon

Inledningsvis ett meddelande till alla som oroligt undrar: Jo, hon gör det. I mängder och strida floder, rent av. Med detta menas att: Helena Bergström gråter. I även denna film av Colin Nutley. Vilket ju kan kännas både betryggande och förutsägbart att känna till. Det har hon nu gjort, i film efter film av sambon och regissören Nutley, så länge någon kan rimligen minnas - vilket i det här sammanhanget är lika med 1990 och Black Jack, som var deras första film tillsammans (och Nutleys andra film). Colin Nutley har sedan dess inte gjort en film utan Helena Bergström. Aldrig någonsin. Hon har däremot gjort filmer utan honom. En som regissör och några stycken enbart som skådespelerska. Så man undrar ju nyfiket hur det skulle kunna bli. Men i vilket fall som helst så tror jag att det skulle kunna bli både nödvändigt och vitalt. Förändringar innebär oftast även vitaliseringar. Det var bra att socialdemokraterna av väljarna lyftes bort från makten när de hade suttit för länge. Det skulle nog inte vara så illa om Luleå Hockey fick prova på hur det är att inte spela i elitserien. Och det vore helt säkert nyttigt om Colin Nutley provade att göra en enda film, utan att Helena Bergström medverkade i den. Deras senaste film tillsammans heter i alla fall Angel, innehåller även Rolf Lassgård och Rikard Wolff (som är frekvent tjänstvilliga Nutley-aktörer även de) och - känns lika ungefärligen lika angelägen som närmaste oupplockade hundbajslämning ute på gatan. I allt väsentligt är den helt befriad från allt vad fingertoppskänsla heter. I stället svänger den hårt mellan pekoral och pretto och innan den till sist kraschlandar, har man själv pendlat mellan svartaste skratt och dystraste gråt. För inte ens i manusform kan ju detta ha känts som angeläget och nödvändigt. Alltså måste Colin Nutley ha utövat utpressning för att få filmen gjord. Det är omöjligt att tänka sig något annat. Eventuellt har det föresvävat någon att komma med en kritisk käftsmäll riktad mot nöjesbranschens olika mekanismer samt mot kändisjournalistikens drev- och hyenementalitet. Totalt misslyckat, i så fall. Inte ett enda rätt. Bara skrattframkallande, på fel sätt Det handlar om sångerskan Angelika, artistnamn Angel, vars karriär är lika mycket på dekis som hon själv var för ett antal år sedan ("men jag har inte varit full på vad är det nu - sju år"). För att råda bot på detta tar hennes gitarrist, manager och även make; den svårt medelålders och med diverse säregna attribut (långt och flottigt hår, hängande kedjor och andra tröttsamma accessoarer) försedde Rick så att säga tag i situationen. Angel får helt enkelt försvinna. För att efter lämpligt lång tid sedan återkomma. Då ska karriären vara uppstramad igen och pressen och TV ha levererat så mycket stoff att det bara är att rulla i väg ut på turné igen. Tror Rick och, i mera tveksam men åtminstone någon mån, även Angel. Samt sätter den metaforiska bollen i ödesdiger rullning. Storymässigt förmedlas dock endast tröttsamt förutsägbara klyschor. Och om spelet - ska - vi - tala - samt - skriva - så - lite - som - möjligt. Helena Bergström känns befriad från de flesta dimensioner som Angel. Lika avdankad som det manus som så okänsligt knycklats samman kring henne. Och Rolf Lassgård skulle nog helst önska att den jättepinsamhet som rollen som Rick representerar stryks från hans CV. För gott och så hastigt som möjligt. Den enda någorlunda relevanta jämförelse jag erinrar mig är när Göran Stangertz förekom som hel-alkad rock'n'roll-föredetting, i några filmer av Richard Hobert för tio-femton år sedan. Trovärdighetsfaktorn var då, liksom nu, noll (0). - It's Only rock'n roll. But I Like it, väser Lassgård regelbundet som den mefistofeliske Rick Alltsammans känns faktiskt som ett, på grund av alla sina överlastade pretentioner, ratat avsnitt av TV-serien Bad News eller som något som inte fick plats i satirfilmen This Is Spinal Tap. Scenerna där Helena Bergström ska låtsas sjunga och bandet spela är inte många, men så djupt pinsamma att man bara vill blunda och med bomull plugga igen öronen. Men uppenbarligen har Colin Nutley inte fattat någonting. Alls. Och inte Bergström, Lassgård, Wolff eller Elisabet Carlsson heller. Kollektivt hjärnsläpp - är alltså den både den barmhärtigaste och enda tänkbara förklaringen till detta för samtliga inblandade pinsamma djupdykningsfiasko. Som publik önskar man bara att man kunde få försvinna. Men det tar 1.48 innan man tillåts göra det. Till vilket det bara kan tilläggas att livet är för kort för prövningar som denna och att den mest påfallande svenska filmkalkonen, sedan Richard Hoberts Tre solar, härmed är ett flaxande faktum. Vilket härmed, till vem det än berör, solitärt meddelas.