Kött- och potatisblues

Söndagskvällsblues. Tämligen slitstark och med många omsorgsfullt framvärkta solo-garneringar framställd blues. Eller också kan man helt enkelt säga så här: kött & potatis-blues. Härstammande från Florida, faktiskt. Därifrån kommer alltså gitarristen Chris Hiatt. En flitigt turnerande och en även i Sverige ofta förekommande man. På lördagskvällen var han, i kollegial allians med basisten Tom McDonald och trummisen Chris Moore, på Folkan i Umeå. Söndagskvällen tillbringades på Club Magma i Luleå. Ytterligare några dates återstår sedan i Sverige, innan det bär i väg back to the States igen. Chris Hiatts likheter med den sedan 17 år avlidne (flygolycka, kompisen Eric Clapton skulle ha varit med på planet men backade) gitarristen Stevie Ray Vaughan är närmast komiskt parallella. Han inleder och ångar fram med ett antal låtar signerade Stevie Ray: bland dem Pride and Joy, Love Struck Baby, Caught in a Crossfire. Han gör dem not för not-exakt, med uppenbar vördnad, en sorts arbetsgemenskap mellan The Great Gig In The Sky (där man väl får anta att Stevie Ray har en permanent plats) och, i det här specifika fallet, Club Magma i Luleå. Men: Chris Hiatt ser faktiskt också ut som Stevie Ray Vaughan. Samma ursinniga ansiktsuttryck när han närmast sliter fram solon ur gitarren, samma väldigt karakteristiska svarta och bredbrättade hatt. Han lyckas till och med svettas på i stort sett samma fritt rinnande sätt som Stevie Ray. Men - allt är OK. Man kan ju aldrig få se Stevie Ray Vaughan live och sämre förebilder kan man ju onekligen ha. De som inte redan har någon platta med honom (och det bör man faktiskt ha) kanske fick en impuls av Chris Hiatt att gå ut och fixa den saken. För övrigt lyfte Chris Hiatt ett och annat Lonnie "The Wham of That Memphis Man" Mack-estetiskt solo mot evigheten (man bör för övrigt ha någon platta med honom - också). Lonnie Mack, fortfarande i livet; åtminstone vid den senaste räkningen, var en stor förebild även för Stevie Ray. Allting går igen. Det gick också att känna igen någon Roy Buchanan- (absolut: skaffa en representativ platta även med honom!) referens i det expressiva gitarrspelet. Gradvis distanserade Hiatt sig i alla fall från Stevie Ray-reinkarnationen och imponerade genom egna låtar som Rise Again. När han inte tog ett bicepsgrepp på Beatles "enda blueslåt" - Darling. Och i publiken vaggades det fridfullt en och annan barnvagn. The Blues. Evigt The Blues.