Krönika: 40 år sedan Che dog + höstlöv till evigheten

Eftersom jag faktiskt har rätt bra koll på saker och ting, så skulle jag nog ganska besvärsfritt kunna leta fram den där gamla (och sedan mycket länge från väggen nerplockade) affischen igen. Men - det är nog ändå inte aktuellt. Just i dag , den 9 oktober, är det i alla fall 40 år sedan mannen på affischen dog. Och han hette Ernesto "Che" Guevara och han kom att förkroppsliga schablonbilden av hur en äkta revolutionär skulle se ut: skäggig, med någon slags uniform, gärna försedd med cigarr också. Det måste ha varit dagen efter, den 10 oktober, som jag fick reda på att "Che" var död. Jag var bara 13 år, men jag hade hört talas om honom. Jag minns att jag satt på bussen, på väg hem från Östra skolan inne i stan. Någon satt och läste en kvällstidning. Jag såg rubriken. Och en bild på den döde "Che". Det kändes inte kul. Affischen hade jag skickat efter från en firma i Stockholm; samtidigt beställde jag en på Clint Eastwood ur filmen För en handfull dollar (Clint hade en poncho och i munnen en smal cigarill. Samt var skäggstubbigt orakad), en på Steve McQueen hoppande med sin Triumph motorcykel över ett taggtrådsstängsel, ur filmen Den stora flykten. Och så till sist en på Peter Fonda, på en för tiden arketypisk motorcykel han också. Ur filmen De vilda änglarna, måste det ha varit för Easy Rider hade inte riktigt hunnit ha premiär ännu. Vilket stilfullt gäng av identifieringsbara individualister man hade där på affischer: "Che", Clint, McQueen och Fonda! Upp på väggarna åkte de allesammans och där hängde de kvar länge, länge, länge. Till de plockades ner och ersattes av andra affischer, samt av en allt större skog av bokhyllor. "Che" Guevara kom från en borgerlig familj i Argentina, innan han anslöt sig till Fidel Castros inte så särskilt omfattande styrka av kubanska revolutionärer, som kom ner från Sierra Maestra-bergen vid nyår 1959 och tog över makten på ön, efter den svårt korrumperade diktatorn Batista. Ett tag var "Che" (som ungefärligen kan översättas med "kompis") Kubas riksbankschef, men han sökte sig snart rastlöst mot nya mål. I ett tal framhöll han att han ville ha "ett, två, flera Vietnam", vilket naturligtvis främst skulle tolkas symboliskt, och han skulle komma att mördas av militären i Bolivia när han ledde en mindre styrka där som försökte underminera militärregimen i landet. Därefter blev "Che" ännu mera än tidigare en legend. Men det är ju faktiskt ovanligt att en yrkesrevolutionär, som dog för 40 år sedan, fortfarande är gångbar som hjälte. Och "Che" kan man lära känna genom den utmärkta filmen Dagbok från en motorcykel, där han porträtteras fint av den mexikanske skådespelaren Gael Garcia Bernal. Filmen handlar om den långa motorcykelfärd som "Che" gjorde genom Sydamerika i början av 1950-talet och som starkt skulle komma att prägla hans fortsatta liv. Och nu anfaller hösten på allvar och när jag promenerade för att få mig en matbit i går kväll (otroligt suverän pasta med broccoli och vitlöksbröd på O?Learys!) kändes det bitvis som att befinna sig mitt i en fransk kriminalfilm från slutet av 60-talet, av den otroligt durkdrivne Jean-Pierre Melville. Där regnade det alltid, höstlöven blåste planlöst omkring, neonen lyste i Paris storstadsmörker, alla hade trenchcoatens kragar uppfällda och hattarna neddragna, alla rökte Gauloises hela tiden och så hette de som var med Alain Delon, Yves Montand, Lino Ventura och Paul Meurisse. Alltid. Har ni möjlighet så kolla upp Den röda cirkeln (Le Cercle Rouge - finns på lyxig dvd från Criterion). Mera tungt suggestiv kriminalfilm har ni nog aldrig sett. Oktober är helt klart en av årets mest suggestiva månader. Och den har satt i gång fantasin hos många författare. Jag plockade fram några gamla böcker av den numera 87-årige mästaren Ray Bradbury - definitivt platsande som ett par höstlöv till evigheten! Så här oändligt läsbefrämjande har han formulerat sig i prologen till novellsamlingen Oktoberlandet, från 1958 (översättning av Torsten Blomkvist): "Oktoberlandet ... det landet, där det alltid börjar bli sent på året. Det landet, där kullarna är dimma och floderna dis; där middagstimmen snabbt drar förbi och skymning och afton dröjer kvar och midnatten aldrig upphör. Det landet, som mest består av källare under källare, kolbodar, garderober, vindar och serveringsrum, där solen aldrig lyser in. Det, landet vars människor är höstmänniskor som bara tänker hösttankar. Vars människor låter som regn, när de vandrar förbi på de tomma trottoarerna om natten ..." Sånt här ska man läsa när höststormarna får trädens grenar att ilsket vispa mot fönstren och man hör hur det knakar och viner oroväckande i knutarna på huset. Och - där var det någonting som föll omkull! Eller - inte ...? Ray Bradbury gillade den här månaden så starkt att han 1964 även skrev Oktoberfolket (Something Wicked This Way Comes - översättning Olov Jonason), om ett mystiskt tivoli som på hösten drar in i en sömnig liten stad i Mellanvästern. Och när ni ändå håller på och botaniserar bland litteraturen - lokalisera den numera smått bortglömde John Gardners Oktobers ljus (1979, översättning Reidar Ekner), om ett äldre syskonpars tjuriga mellanhavanden, förekommande mot höstsprakandet i det mycket natursköna Vermont. Och till detta kan lyssning anbefallas av CD:n October Road med James Taylor. Bara höstlöv. Till evigheten. Kattälsklingen Malin sitter i fönstersmygen och tittar på hur höstlöven singlar ner mot gräsmattan. Äventyret fortsätter. Med många höstlöv.

Krönika: 40 år sedan Che dog + höstlöv till evigheten

Jo, jag hade också en affisch av honom på väggen. Ett svartvitt foto, av en skäggig man, med en stor cigarr i munnen, som tittade trosvisst - inte direkt in i kameran utan liksom någonstans mot evigheten, kunde man förslagsvis föreställa sig. Någonstans där revolutionen fanns, kanske?