Krönika: Ännu mera höst-tröst!

Förra tisdagen hamnade vi i det mentala soffhörnet och med vare sig temuggen eller pläden aldrig längre bort än inom bekvämt räckhåll. Ämnet var "höst-tröst" och en del förslag ventilerades för att göra årstiden i fråga så varm, mysig och acceptabel som möjligt. Så att säga: i all anspråkslöshet för som jag väl antydde: hösten kan ju vara fin också. Sparka omkring i löven och så (men det vill man ju förstås helst vara på personlig plats någonstans som i Vermont, Maine, New Hampshire eller i staten New York, i New England, USA, och vara med om!) Det kom så många förtjusta anrop efter det där så vi fortsätter väl med Höst-tröst-tipsen ännu en stund. Och nu är det ju dessutom HÖST på riktigt (Höstdagjämningen i söndags!) så - Let?s Go då! För några dagar sedan kom det några plattor som i stort sett har avlöst varandra i min cd-spelare sedan dess. Riktiga soundtrack till hösten, faktiskt. Fullvuxna, finstämda och fullspikade med fantastiskt fullödig musik att aldrig ens överväga att bli less på. Kill To Get Crimson med Mark Knopfler (Mercury/Universal - ) och Contact med Iain Matthews (Blue Rose/Border - ) är det frågan om. Den senare en liveinspelning från Tyskland strax före julen 2004, även inkluderande en DVD. Och det var ju länge sedan Mark Knopfler släppte de svulstigheter som präglade Dire Straits, under främst den gruppens sista år. Nu är han en utsökt kompetent och virtuost känslig gitarrist, som lockar fram det suggestiva och andlösa utan att till synes ens anstränga sig. Senast samarbetade han med den lika andlöst vackert sjungande Emmylou Harris i All the Roadrunning. Nu har gjort en soloplatta som jag inte tvekar att utnämna till en av hans allra bästa någonsin. Och hade den passat fullt ut lika bra under någon annan årstid än just hösten? Det undrar jag. Det är instrumentallåtar (som inte sällan påminner om den glödande vackra musik som Knopfler gjorde till filmen Local Hero - Byns hjälte) och det är avskalade vokalinsatser, kopplade till den sortens gitarrspel som Knopfler praktiserar och där han lyckas med att både spela storslagna solon och ytterst drivet kompa sig själv. Jag nämner bara en del av låtarna: True Love Will Never Fade, Heart Full of Holes, We Can Get Wild, Seconday Waltz och In The Sky.
Allesammans helt osannolikt magiska och ännu en gång bevisar Knopfler att han är väl införstådd med hjärtats eviga affärer. Och när ni nu ändå köper den så lägg även in en order på Iain Matthews helt utomordentliga Contact. Det här är (engels)mannen som 1970 hade en minnesvärd hit med Joni Mitchells Woodstock, tillsammans med sin dåvarande grupp Matthews Southern Comfort, och som allt sedan dess träget har fortsatt att förse sin trogna skara med fans (kanske inte så numerärt manstarka men som sagt: väldigt trogna) med den ena uttrycksfullt originella och personliga countryrockplattan efter den andra. Spot of Interference, Nights In Manhattan, Dark Side of the Room och God Looked Down är bara några av de albumtitlar som ni, troligtvis, tyvärr aldrig har hört eller hört talas om. Men hör nu den här. Som startar med den fina Girl With the Clouds In Her Eyes, fortsätter med I?m Alive, hyllningen till den färgade medborgarrättskämpen Rosa Parks med Rosa?s Song (The Back Of the Bus), en ömsint Woodstock och så melodiskt innerliga July Rain och Funk and Fire. Både Matthews och Knopflers plattor är den musikaliska motsvarigheten till att sätta på sig en nytvättad och nystruken skjorta. Musik som man kanske inte visste att man behövde, men som gör att man känner sig som en bättre människa och mera tillfreds än tidigare. Typisk Höst-tröst. Och så in under pläden och stapla exempelvis den här bokbunten i strategisk närhet av tekoppen! En hjärtformad ask Joe Hill (Prisma; översättning av Gabriel Setterborg) Författaren heter även King i efternamn och är son till skräck-meistern Stephen King (som beundrade den från Sverige till USA utflyttade arbetarpoeten Joe Hill så mycket att han döpte äldsta sonen efter honom). Han har fortsatt på den av pappa vid flera tillfällen upptrampade skräcklitterära stigen, men också lyckats göra något personligt av uttrycksmedlen. Berättelsen om hur den lätt åldrade hårdrockmusikern Jude Coyne inhandlar en vålnad på internet, med de dramatiska resultat som detta får för både honom och hans yngre flickvän, är kusligt skrämmande. Och ingenting och ingen av de förekommande i boken är som man trodde att de skulle vara, vid läsningens början. Vilket känns välgörande och vitalt. Vägarna till Afrika Per Wästberg (Wahlström & Widstrand) En av de författare som man alltid kan lita på fortsätter med andra delen av memoarer, efter De hemliga rummen. Efter studier vid Harvard i USA reser den unge Wästberg 1959 till Rhodesia, där han undervisades av den för Atlas Copcos räkning av släkten därstädes stationerade Peter Wallenberg: - Du förstår, de (lokalbefolkningen) har knappt hunnit klättra ned från träden. Doktor Banda sitter äntligen i fängelse, fast han borde vara i apburen. Wästberg avvisas från Rhodesia och hamnar därefter i Sydafrika. Något som ska komma att definiera en stor del av hans fortsatta liv. Mycket intressanta memoarer, skrivna av en intressant och skarpskuren man försedd med mycket gott minne. Svensk maffia Lasse Wierup, Matti Larsson (Norstedts) En livfull och spännande kartläggning av de kriminella gängen: Hell?s Angels, Bandidos, Original Gangsters, Uppsalamaffian med "Tjock-Steffe", vissa av dem med kopplingar även till Luleå. Författarna har träffat gängledare och avhoppare, offer för dem och mött källor som aldrig tidigare har låtit sig intervjuas. Nästa vecka blir det troligtvis ÄNNU mera Höst-tröst. Till dess hälsar även katten Malin så oändligt vänligt. Och: Äventyret fortsätter.