Krönika: Bokstavligt talat är vi helt odugliga

Jag är sedan en tid hemkommen från Småland, där de pratar så mjukt. Säg den smålänning som lyckats låta förtroendeingivande ilsken. Om hur vi pratar kan vi orda länge. Numera, via språkvetaren Fredrik Lindström, finns det till och med TV-program om den saken. Att smålänningarna är mjukisar har troligen att göra med att något fattas dem: En bokstav. Smålänningen är utan r och kan därför inte vara arrrrrg utan är bara aij. Att ställa sig utan r är anmärkningsvärt eftersom det dräller av småländska byar och städer som kräver minst ett r vardera. Jag tänker på idyller som Kalma, Oskashamn, Västevik och Kåksmåla. Beröm á la Norrland
Norrbottningen har alla bokstäver hemma men använder dem sparsamt. Fredrik Lindström har påvisat någon sorts belägg för att glesheten i Norrland har kopplingar till att folk där säger så lite. Det sägs också att en norrlänning, en äkta sådan och alltså inte en Gävlebo, använder återhållsamma ord vid beskrivning av sina känslor. Det kan man inte tro efter att ha hört Piteåbor svära, fast i stort stämmer det nog. Just en Piteåbo har träffat rätt på pricken i detta fall. Ronny Eriksson beskrev i en intervju norrlänningarna med att de berömmer utan skryt. Efter att ha bjudits på middag blir det dags att säga något passande om värdfolket. Det är då norrlänningen bröstar sig och framhäver: "Ja, sämre har man ätit." Mejla, typ ...
I alla tider har ordet snäll betytt omtänksam. Ordens trendsättare har fått oss tro att den som är snäll är mesig. Det var inte snällt gjort. Jag tror att det är någon som styr. I andra hand kan det vara TV:s fel, för det är alltid. I tredje hand, och mest troligt, är att samhället förändrats, liksom våra värderingar och därmed språket. I våra dagar skulle berättelserna om de snälla Bullerbybarnen sannolikt aldrig ha skrivits. Att det uppstår nya ord i takt med att omvärlden ändras är inget nytt. Inte sade Karl-Oskar och Kristina att de skulle "mejla, typ" när de drog till Amerika och lämnade sina föräldrar "standby" på den småländska stenåkern. Däremot förundras jag över hur gamla ord plötsligt betyder något annat än vad de gjort, och över att ord byts ut.Den som blir hungrig får numera "avsikten" att gå och äta. Företag har numera alltid avsikter. En del av dem får avsikten att "under räkenskapspåret analysera och angripa en omställning rörande sitt kostnadsläge". Det betyder att alla som får sluta ska ha lämnat huset innan jul. Ord döljer, med andra ord. En anställd är numera alltid en "medarbetare" för att inte uppfattas lägre stående än chefen, i annat än i lön och tjänstebil. Strängt talat
Att ta till ord den andre inte förstår, eller att hitta på ord, är också ett beprövat knep för att dölja.En svenskalärare berättade en gång att gamle finansministern Gunnar Sträng, trängd i en debatt, dängde ordet "inkomstskatteförstärkning" i huvet på de som hade mage att ifrågasätta hans förmåga. Det ska ha slutat med att ordet inkomstskatteförstärkning fördes in i svenska ordlistor. Sådan makt ska alltså politiker ha haft på den tiden. Numera åstadkommer politiker mest tidningsrubriker, som "Har inte betalat TV-licensen". För att se om Gunnar Strängs makt lever även efter hans död går det söka efter inkomstskatteförstärkning i Svenska Akademiens ordlista. Men där gives ingen sådan, visar det sig. Däremot "inkomstbortfall", men vem som orsakade det framgår inte. Minimerad politisk risk
Ord används också för att upphöja. Ett av syftena med att upphöja är att få det att låta märkvärdigt och den som använder svåra ord har till att börja med upphöjt sig själv. På 1990-talet (kan det vara EU?) talade vi inte längre om att vara dugliga, utan begreppet kompetens översvämmade nationen. Så nu när alla är kompetenta, och den nivån rimligen är standard, är väl egentligen ingen kompetent nog? Vi är med andra ord nästan odugliga allihop. Ytterligare ett skäl till att byta ut ord är att inte göra bort sig. I dag finns det ingen politiker som vet. Sånt kan man få äta upp. Därför "uppfattar" alltid en företrädare att det är si eller så. Att ha uppfattat, är efteråt mer förtroendeingivande än att ha trott, och mindre riskfyllt än att ha vetat.