Vilket spektakel, vilken cirkus det är, den här folkfesten som går under namnet Melodifestivalen.
Mediasverige blir som galet, överallt kan man läsa om denna tillställning. Vilket tjat det är innan den ens har börjat.
Låtarna ska förhandslyssnas av media, och betygsättas av olika tyckare, som jag själv. Sen ska vi tjuvkika på genrepen och rapportera om det. Och kvällstidningarna sitter ivrigt och suktar efter snedsteg, någon saftig katastrof att skriva om. Men vi älskar det, vi svenskar. Visst gör vi? Och äntligen har vi något nytt att diskutera på arbetsplatserna. Vilken låt var bäst? Vem hade snyggast outfit? Gick rätt låt vidare? Vad tycker vi? Vad tycker vi egentligen?
Luleå levde i alla fall upp under den här första festivalveckan. Hotell och vandrarhem var fullbokade, och precis som folket i storstäderna där nere söderöver, fick även vi chansen att glo på kändisar som travade förbi på gatan. Mitt ibland oss. Fränt.
Jag är besviken över att min favorit, Pernilla Andersson, inte gick raka spåret till finalen. Det var illa. Mer illa var att den som jag helst av allt inte ville skulle höras och synas igen, Danny, fick sin finalplats. Bara sådär. Men stort grattis till Swingfly. Härlig låt. Jag är en gottegris, men även jag kan få nog av sötsliskigheterna. Så, tack Sverige för att ni satte stopp för eländet som kallar sig Le Kid.
Efterfesten som ägde rum på Cleo var ju som att älga in i en annan värld. Lite tjusigare. Lite lyxigare. Lite godare mat. Ingen simpel tacobuffé där inte. Det kändes som att jag hade myglat mig in i de fina salongerna. Att jag egentligen inte hade något där att göra. Champagnen flödade vid elitens bord, medan jag satt och sög på en Pepsi (varför lämnade jag inte bilen hemma?).
Kändisar överallt. Hade jag varit betydligt yngre, ni vet när man är imponerad av allt, hade jag nog åkt hem från festen med nackspärr och skelande ögon efter att ha spanat in varenda stjärna som var på plats. Men nu är jag ju gammal och cool. Så jag har bara lite ont i nacken.
Mina slutsatser: Marie Serneholt är lika förtjusande vacker i verkligheten som på televisionen. Rickard Olsson är lika mysig som jag trodde, och han luktar gudomligt gott. Och det här, kära läsare är väldigt svårt för mig att erkänna, men Danny är en fantastisk artist, grym dansare och en fenomenal sångare. Där. Jag sa det. Men jag undrar hur han fick tag på MC Hammers kostymbyxor? Och sist men inte minst, Bert Karlsson ser ut ... ja som Bert Karlsson även i verkligheten.
Nu när jag har fått tassa omkring i kulisserna av detta jippo kan jag inte låta bli att tänka på Sillstryparns Doin’ the omoralisk schlagerfestival. Fantastisk låt. Lyssna på den.