Krönika: Den som gör en resa och träffar en ny syster

Som det gamla ordspråket så fantastiskt och närmast osannolikt korrekt sammanfattar läget:

Norrbottens län2008-05-20 06:00
Rolf Nilsén
Den som gör en resa har alltid något att berätta. Sannolikt - ja. Även om resan var relativt kort och "bara" innefattade en tripp till Stockholm, mellan torsdag och måndag, så var det här den första resan utanför länet för mig. På nästan tre år. Jag har vare sig orkat eller haft någon större lust att resa något under den här tiden. På grund av den misshandel som drabbade mig i mars ´06 och som jag fortfarande har väldigt kännbara sviter av (utan att nu bli onödigt tjatig angående den, igen). Men under den här tiden har det dykt upp en liten detalj. Som gjorde en resa till Stockholm närmast akut nödvändig. Nämligen en - syster som jag aldrig någonsin träffat tidigare. Faktum är att jag inte ens kände till henne, förrän för ett år sedan. Man kan mycket lugnt påstå att det jag vet om min pappa och hans släkt, bakgrund och så vidare, kan sammanfattas - på en tumnagel eller annat av jämförbar storlek. I korthet berättat så föddes jag som det som på 50-talet fortfarande refererades till som en oäkting eller en bastard. Uppväxt med endast en förälder. En mamma. Inte någon pappa. Den senare fanns helt enkelt inte. Han nämndes aldrig. Alls. Jag vande mig att det var bara så. Det fanns gott om andra fadersförebilder; morbröder, kusiner och allt möjligt. Jag hade inte alls några trauman kring det här. Men efter mammas död för några år sedan tog jag i alla fall (om än rätt så motvilligt) tag i detta. Fick rätt snabbt fram ett namn. Något senare även ett dödsdatum. 1973 försvann mannen som var min far. Med adress evigheten. Adjöss, retroaktivt. Vidare forskning, i arkiv med mera, försåg mig gradvis med flera uppgifter. Faderskapet erkändes två dagar efter min födelse. Därefter försökte barnavårdsmyndigheterna få in underhållsbidrag från honom. Men där blev det ingenting alls. Det var eviga bortförklaringar om sjukdom och arbetslöshet. Inga pengar kom. Någonsin. Nej. Morsan fick dra sig (och mig) fram på en liten lön som skolstäderska. Hon var en stark, stolt, självständig, tjurig och beundransvärd kvinna. På den tiden var det inte särskilt glamoröst att vara ensamstående mamma. Men - det gick. Om inte annat så - för att det måste gå. I alla fall: undersökningarna (som jag fick oskattbart stor hjälp med) gav också upgiften att här fanns det även en halvsyster! Hon var totalt okänd för mig. Och, som det visade sig: även jag för henne. Till sist tog jag mycket mod till mig (och återigen - mycket hjälp) och skrev till denna syster Och fick svar! Och nu i helgen har vi träffats. Efter så gott som 54 år! Stor oro och nervositet och ångest hos mig. Respektive hos henne också. Men - det gick väldigt bra. Ett fint och trevligt möte. Hon är tolv år äldre än mig, gift (med samma man) sedan över 40 år tillbaka, har två vuxna söner och sonsöner, är bosatt i en förort till Stockholm. Så nu har jag inte enbart en syster utan är även morbror. Så pass! Julkortslistan får kanske lov att expanderas, minsann! Jag har inte riktigt och fullständigt bearbetat allt det här (det är ju jämförbart med en riktigt rejäl TV-såpa; i Kanal 5 eller så! - en syster: efter 54 år!) och utan skyddsängeln K, som mycket aktivt och handlingskraftigt följde med, och även F, som också var med till Stockholm men inte ut till systern, så hade det ju faktiskt aldrig gått. Aldrig. Någonsin. Ett evigt tack från hjärtat för all hjälp. Med detta och allt annat! Och förutom ett antal tyvärr återkommande panikångestattacker (en kväll stod jag framför en rulltrappa i en tunnelbanestation - jag tyckte den stupade absolut brant rakt ner - jag bara backade därifrån, med hopsnörd strupe, bultande hjärta och ett ångestband över bröstkorgen och trodde seriöst att jag skulle dö, direkt) så har det ju varit hur trevligt som helst och hur mycket smooth sailing som helst i Stockholm. Vi har helt enkelt besökt trivsamma restauranger och bara haft det bra. I stort sett ingenting annat. Det har räckt så bra. Som en vandring (haltande och stapplande för mig) mellan mer eller mindre kulturellt och sociologiskt belastade vatten (ja nåja...) hål på Söder: Gröne Jägaren, Mosebacke, Kvarnen. Och så Pelikan, på Blekingegatan, där jag - mycket värdigt - intog en komplett sådan "grosshandlarmiddag" som Eldkvarns "Plura" Jonsson skriver om i sin bok (som jag skrev om i en krönika nyligen.) Den ser ut så här: start med en grogg på Eau De Vie och sockerdricka, följt av en starköl. Sedan Gubbröra på kavring, som förrätt. En iskall, immig nubbe Östgöta Sädes och så huvud- tillika varmrätten: FLÄSKLÄGG MED ÄKTA TILLRETT ROTMOS! En starköl till. Kaffe med avec och en liten chokladkaka till efterrätt. Sedan var man i mål och mådde genuint bra och bastant mätt. Kände sig som en grosshandlare. För en stund åtminstone. Och har ni inte varit på det klassiska Söderhaket Pelikan, så kan ett besök där oreserverat rekommenderas. Stekt fläsk med löksås finns alltid på meny-repertoaren där. Bara en sån sak! Vi hann också med en tjugominuters båtfärd ut till Fjäderholmarna och satt där i solen och åt rökta fiskar. Och till Rosendahls trädgård, på Djurgården. Och överallt hittade vi - alltid! - något riktigt, riktigt gott att äta! Så som sagt var: den som gör en resa har alltid något att berätta. Som synes. Verkligen. Av det ovanstående. Kattälsklingen Malin har hållit ställningarna på hemmaplan, med hjälp av andra goda vänner. Problemfritt. Över till henne nu. För i ovanligt hög grad så fortsätter ju också Äventyret. På väg mot den helg som innehåller nya Indiana Jones-filmen, 54-årsdag och Rod Stewart-konserten i Sundsvall! Rock'n'Roll!
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Norrbottens län