Jag kan här och nu meddela alla som eventuellt är intresserade att det kan vara rätt så hårt i den så kallade hjälte-branschen. Det kan också sägas och konstateras att det förvisso är en rätt så egenartad upplevelse att se sig själv dominera en hel löpsedel. I det här fallet rörde det sig om Aftonbladet, vars löp förra tisdagen med fet stil förkunnade LULEÅ-PROFILEN ROLF NILSÉN RÄDDADE KVINNA. Jag var i alla fall med och gjorde det. För nu drygt ett och ett halvt år sedan. För en tid sedan blev jag så nominerad till ett av Aftonbladet och TV 3 instiftat pris och blev av en reporter och en fotograf intervjuad under vinjetten SVENSKA HJÄLTAR. För visande av civilkurage, i samband med en så svår misshandel att jag höll på att dö. Det var jag för övrigt vid två separata tillfällen förra året helt säker på att jag skulle göra. Dö. Alltså. Civilkurage eller ej. Så räknar man så har jag väl sju liv kvar nu. Vissa likheter med en katt kanske ändå finns. Och är det så - så klarar man sig ju rätt långt, med sju återstående liv. Det kan man rentav tacka så mycket för. Men det är onekligen hårt att vara svensk hjälte (om än MYCKET HEDRANDE också!) och även så ett svenskt brottsoffer. I denna den bästa av alla världar är det hela tiden förövaren till ett brott som tycks ha alla favörer på sin sida och brottsoffret som kommer väldigt långt bak i kön. Ofta är ju brottsoffren väldigt mentalt sköra och bräckliga. Men då ska det alltså börja förhandlas med försäkringsbolag, kronofogde och Brottsoffernämnd. Många orkar inte med. Utan ger upp. Och får därmed inte det skadestånd som de har rätt till. Jag tror kanske inte att så väldigt många känner till att det faktiskt är så här extremt underligt. I stället tror nog många att det bara är att höra av sig till Brottsoffernämnden och så förskotterar de ut den summa som det handlar om. Jag kan hålla med om att det, i en fullständigt rättvis värld, borde vara just på det sättet. Och sedan driver Brottsoffernämnden in de pengar som det handlar om från förövaren. Det vore ju allra bäst. Men nej, nej, nej - så fungerar det inte! Däremot tror många förövare uppenbarligen att man kan klara sig undan att betala skadeståndet, om man hävdar att arbetslöshet eller andra skäl till betalningsoförmåga föreligger. Lika mycket nej, nej, nej där och så fungerar det inte! Man blir som förövare aldrig av med sin skuld. Aldrig någonsin. Även om Brottsoffernämnden förskotterar summan som det handlar om, så blir förövaren i så fall återbetalningsskyldig till dem. Och de är framme och lägger indrivning på lönen, så fort de bara förmår. Jag figurerade också (i en annan) tidning nyligen, i samband med att det berättades om P-G Råbergs sagospel Taveltjuvarna, som framfördes på detsamma Norrbottens museum som det en vinternatt 1985 stals ett par väldigt värdefulla konstverk från. Nämligen en tavla av Anders Zorn, värderad till drygt en miljon, samt en tavla av Carl Larsson, värderad till inte fullt en miljon. I all korthet: det slogs sönder en ruta och sedan utfördes en variant på en så kallad smash and grab-kupp. Och tavlorna var spårlöst försvunna och var borta i ett år, ganska precis. Då fick jag ett sånt där brev där bokstäver var utklippta ur olika tidningar och bildade ord. Det var ganska mystiskt och dunkelt formulerat, men jag och fotografen Thord Nilsson bestämde oss i alla fall för att söka upp polisen och åka i väg ut på ett industriområde och leta efter tavlorna. Och i korthet ännu en gång: vi fann dem! Polisen blev jätteglada, vi blev ännu jättegladare och konkurrenten blev jättesurast. För de hade inte ett ord i tidningen dagen därpå, när vi hade tre eller fyra sidor. Dåvarande chefredaktören för NSD, Lars Lindberg (en oändligt förträfflig hedersman, trots allt, var surare än en hel skål med ättika och öste bitterhet mot mig i sin krönika, där han åskade om att "Zorn-tavlan återfunnen under märkliga omständigheter" eller hur det nu var han formulerade det. Inte minst var även försäkringsbolaget Trygg-Hansa glada. De slapp betala ut vad tavlorna var försäkrade för och det handlade om miljonbelopp. Men: hittar man saker brukar man ju få hittelön. Det finns faktiskt lag på detta. En viss procent av värdet av det man hittat. Och så finns det ju ett visst hedersbegrepp med i slutspelet också. Jag kontaktade alltså Trygg-Hansa och påpekade fakta i fallet med tavlorna. Tystnad följde. Djup och ekande mångtydig tystnad. Och sedan kom detta tänkvärda: - Men du är ju journalist. Har inte du till yrke att hitta igen sånt här? Till sist erbjöds jag och fotografen en vecka i London, där vi skulle göra studiebesök på Lloyd?s och andra försäkringsbolag (ett onekligen bekvämt sätt att stuva undan det i årsredovisningen på). - Sedan återkommer vi, sa Trygg-Hansa och därefter - har vare sig jag, fotografen eller någon annan i händelserna inblandade hört ens ett Trygg-Hansa pip. Nu har det gått drygt tjugo år och jag hade glömt alltsammans. Innan P-G Råbergs sagospel (som jag för övrigt inte har sett) fick minnet att vakna igen. Och då tänkte jag att "det var väl trevligt för Trygg-Hansa att de slapp betala ut en riktigt hög försäkringssumma, medan några journalister och poliser plockade fram de sedan ett år tillbaka stulna konstverken och såg till att de blev återlämnade till Nationalmuseum. Riktigt, riktigt trevligt. Det var säkert någon högt uppsatt försäkringstjänsteman som fick en riktigt trevlig bonus i stället, eftersom Trygg-Hansa sparade in så mycket pengar". Sådana kinkiga tankar kan man ju drabbas av. Också. När man befinner sig inne i den hårda hjälte- och brottsoffergenren. Det är ju tor tur att katten Malin finns i alla fall. Hösten - liksom äventyret - går förstås obesvärat vidare.
