Tittade man ut genom ett fönster på måndagseftermiddagen i Luleå (eller ännu värre: om man befann sig UTANFÖR fönstret!) så kändes det faktiskt som om man befann sig i en suggestiv gammal novell av skräck- och science-fiction mästaren Ray Bradbury, vid namn Det eviga regnets dag. Dyster och läsvärd. Kolla gärna upp den och försjunk i den vid tillfälle. Under en eller annan regnig eftermiddag, förslagsvis (oroas ej: det kommer nog flera sådana den närmaste tiden). Hösten är ju inte alls illa, egentligen. Snarare tvärtom. Men när det slår till och regnar så här tråkigt insisterande och liksom evigt strilpiskande som det gjorde hela måndagen, då kastar man gärna in den mentala handduken och tröstar sig med diverse uppmuntrande stimulantia i stället. Vad sägs alltså om det följande, i all enkelhet: Soffhörnet- eller skönaste fåtöljen läget framför TV:n. En stor kopp ångande varmt och aromatiskt gott te eller, som jag blev bjuden på härom kvällen, en stor kopp med rykande svartvinbärssaft samt Digestivekex med hemgjord krusbärsmarmelad. Det senare var ju så helt enkelt osannolikt gott, att jag bara glupskt digestivade i mig ett helt gäng med kex och marmelad. Plötsligt var det som att teleporteras tillbaka till den bästa delen av barndomen, när det fortfarande var mycket långt till alla käftsmällar av varierande slag som livet längre fram skulle stå i beredskap att så generöst servera (för all del - långt ifrån enbart, men i alla fall) och tillvaron bestod av varm svartvinbärssaft både i verkligheten och i de böcker om Fem på äventyr, som den engelska författarinnan Enid Blyton ivrigt skrev och där en slags idylliserad bild av England och allt engelskt förmedlades. Man åt mycket i de där Fem på äventyr-böckerna. Faktiskt väldigt ofta och väldigt mycket. Proppade i sig, är inte att säga för mycket. Väldiga picknick-korgar lastade med lunch avverkades ohämmat - och lystet - av de mysterielösande ungdomar (deras hund inte att förglömma) som böckerna handlade om. Märkligheter (åtminstone för en sjuåring i slutet av 1950-talet) som rostbiff, njurpudding, pickles, scones, köttfärspajer, inlagda gurkor och annat kulinariskt. Alltsammans nersköljt med veritabla sjöar av te. Där och då präglades en tidig uppfattning av det typiskt engelska. Som senare höll i sig och armerades ännu fastare vid läsning av böcker av P.G. Wodehouse, Evelyn Waugh och andra fryntliga stofiler, samt ett hängivet veckokonsumerande av TV-serien Forsytesagan (den svartvita originalversionen från mitten av 1960-talet, alltså) efter John Galsworthys romaner. Med Soames och Fleur och Jolyon och en uppskattningsvis miljon andra Forsytar och vidhängande karaktärer, alla excentriskt engelska, som man höll extremt hård koll på. Nu har vi etablerat det här. Tillbaka alltså då till det där soffhörnet eller den där väldigt sköna fåtöljen. Och några kommentarer om vad man inte bör missa av den samtida TV-repertoaren. Endera direkt eller via dvd eller video. Typiskt själsbalsamerande hösttröst. TV-serier som The Wire, Sopranos, Heroes, Studio 60 On Sunset Strip, My Name Is Earl, Big Love, Dexter, 30 Rock och Rome har man enbart sig själv att skylla på om man tillåter sig att missa. De fyra sistnämnda än så länge enbart i Canal +. De andra i Kanal 6, TV 4 och SVT 2 samt 1. Lokalisera dem och konsumera avgjort lysande bra TV. Upp till kamp, på måndagskvällarna i SVT 1 ännu en gång, är ju också minnes- och sevärd. Omsorgen om alla de tidstypiska detaljerna. Peter Birros och Michael Marcemains serie övergick från svartvitt till färg ungefär när Sverige fick färg-TV. Och alla rökte ju. Hela tiden. Till och med en lärare vid sin kateder. Eftersnack i SVT 2, två kvällar i veckan? Det håller på att hitta sin form, med programledaren som ett slags Babben Light men: eliminera för allt i världen GENAST programledaren som den enormt tjatiga och i leopardmönstrat illa skrudade Belinda Bengtsson! Henne får man bara svåra själsliga allergier av. Babben Larsson själv fixade elegant sin pratshow-debut i SVT 1 i lördags. Hon har hösten på sig att bli ännu varmare i kläderna. Och Ryssbälts man i världen, alias K-G Bergström. Beprövat pålitlig, fyrkantig och krut-torr i sin pratshow. Men kul att man vågar satsa på en med högt hårfäste som varit runt kvarteret några varv och inte knuffar fram någon nyvärpt acne-yngling från sporten, med föga insikter om vare sig livet eller något annat. Ett tips förresten angående KGB (som showen i fråga givetvis skulle ha döpts till!): placera honom i Heta stolen hos Babben, där man ska klara att inte skratta i fem minuter medan fem komiker försöker få den utvalde att förlora självkontrollen. KGB skulle med självklar skärpa och laidback lakonism klara att hålla sig nollställd - ungefär fram till jul eller så. Och så är det Höstdagjämning på söndag och dagen innan fyller Sveriges ende tungviktsmästare i boxning, Ingemar Johansson, 75 år. Tung respekt! För övrigt tar jag mig fram genom hösten med hjälp av Peter LeMarc?s nya singel Gott att må gott igen (den mår man verkligen bra av!) och håller med om den helt realistiska bedömning av läget som gjordes i den tecknade serien Rocky häromdagen: - Utan Elvis - ingen Eilert Pilarm. Katten Malin har som vanligt excellent koll. God middag och Äventyret fortsätter.
