Krönika: En av meningarna med livet är DVD-boxar

Det är mörkt som i en bättre kolsäck utomhus men vad ska man därute att göra? När det finns saker och ting att sysselsättningsaktivera sig med inomhus! Det står sedan en tid tillbaka allt mera grundligt klart för mig, att DVD-boxar; innehållande kompletta säsonger av TV-serier och ibland ännu mera också, är en av de verkligt stora anledningarna att streta vidare här i livet. Jag har ju haft några boxar sedan tidigare, men sedan bolaget Universal strax före jul hade den förträffliga ambitionen att i marknadsföringssyfte förse mig med ett smärre berg av boxar, så har jag styrt ner i box-diket för fullt, på allvar och slutgiltigt. Jag har nu inte sett exakt allting i de här boxarna ännu (inte hunnit!) men jag har gjort flitiga punktvisa nedslag i dem. Satt i gång aptiten på dem, så att säga. Och nu är det bara att återvända till dem. Troget och när som helst som jag det vill. De bästa vännerna fastnade hårt i den första säsongen av På spaning i New York (N.Y.P.D. Blue) över julen. Sträcksåg långa distanser av denna utmärkta och faktiskt även banbrytande polisserie, med David Caruso och Dennis Franz (som den bistert härjade kriminalpolisen Andy Sipowicz; ständigt en oväntad stilikon i sina smårutiga kortärmade skjortor) och tände sedan av med några avsnitt av Seinfeld, hämtade från en helt annan box. Allting är numera möjligt. Jag har exempelvis alltid velat se en gammal klassisk westernserie som hette Have Gun, Will Travel med den koppärrige Richard Boone. Men räknat bort den som en omöjlighet; den visades aldrig här i landet. Inga problem numera. Absolut inte. Bara att beställa så har man den, en kort tid senare. Det kommer jag också att göra. Och då klipper jag nog till med boxen till en annan westernserie också, aldrig visad här: The Rifleman, med den med ett kantigt ansike försedde hårdingen Chuck Connors. Vägen västerut (Wagon Train)Av det jag har besiktigat nu kan exempelvis nämnas de avslutande säsongerna av Columbo (den sjätte och sjunde) med Peter Falk som den med sliten trenchcoat försedde kriminalaren, som mot slutet av varje långfilmslångt avsnitt - just som mördaren känner sig tämligen säker på att han eller hon har klarat sig - river sig i den ostyriga kalufsen, låtsas öppna ytterdörren men hejdar sig och säger: -Jo, det var en sak till också ... Och avslöjar gärningsmannen (kvinnan). Lite förutsägbart upplägg kanske, men onekligen mycket underhållande., De här säsongerna innehåller gästspel av skådespelare som Jamie Lee Curtis och William Shatner och är väl inte seriens allra skarpaste. Men det handlar ändå om uppslukande dryga tio timmar. Samma lika för Kojak. Närmare 18 timmar över sex skivor ger samtliga 22 avsnitt från seriens inledande säsong. Kan man motstå det? Nej, det varken kan eller vill man. Telly Savalas är hur genomcool som helst som den ständigt välskräddade New York-snuten och fullt så mycket 1970-tal som här (vi snackar om 1974) är det sällan man ser. -Who Loves Ya, Baby? som Kojak själv iskallt brukade säga och stoppa in ännu en rökavvänjande slickepinne i munnen. En av mina favoritserier i polisgenren genom tiderna är I lagens namn, som heter Law & Order i original och vars första år, med 22 avsnitt, nu finns tillgänglig. Serien, som går fortfarande och har fått flera spinoffs, är ultrarealistisk och utspelar sig i djupt övertygande New York-miljöer, där först polisens arbete med att lösa brott och fånga brottslingar och därefter åklagarnas arbete med att få dem fällda skildras. TV 3 har haft och har fortfarande den här serien. Samt har alltid gjort sitt allra bästa för att visa den på de mest omöjliga av sändningstider. Under detta första år spelade George Dzundza och Chris Noth kriminalare och Michael Moriarty och Richard Brooks åklagare. Tycker någon att det liknar den gamla fina svartvita 1940-talsfilmen The Naked City, så är det alldeles rätt. Det gör den. Och så har jag knappt hunnit börja avverka innehållet den jättelåda som den kompletta Miami Vice-boxen innebär. Det var främst musiken och de många prominenta gäststjärnorna (Phil Collins, Willie Nelson, Miles Davis och Frank Zappa var bara ett fåtal av dem som dök upp och spelade skurkar) som definierade serien. Den skapades av Michael Mann; en regissör berömd för nattligt intensiva filmer som Heat och Collateral, och var under sina första säsonger svårslaget dynamisk och suggestiv. Ett antal av episoderna är faktiskt i kvalitetstoppen av sånt som någonsin visats i fiktions-TV. Nej, nu slutar jag (men återkommer!) eftersom jag fick en box med Lilla huset på prärien i posten. Katten Malin spinner som allra mest belåtet. Livet är som bäst och Äventyret bara fortsätter.

Krönika: En av meningarna med livet är DVD-boxar

När jag skriver det här på måndagseftermiddagen har det nyss slutat snöa i Luleå. Ett rätt ovanligt inslag i den rådande vintern, som fortfarande inte riktigt har bestämt sig för att bryta ut ut här uppe i lapphelvetet.