Krönika: En hjälte har gått ur tiden

För en vecka sedan läste jag dödsannonsen i Norrbottens-Kuriren. Ni vet på den där sidan som dua lltid ögnar igenom men sällan stannar så länge vid. För oftast känner du inte igen något namn eller något ansikte och kan lugnt bläddra vidare. Men så kommer den där morgonen då allting stannar upp. Fryser. Då igenkännighetens dova klocka ringer. Och lägger sordin på ditt sinne. Den här lördagsmorgonen blev det så för mig. Då läste jag att Hjalmar Öberg, eller Hjalle som de allra flesta kände honom som, hade gått bort - 83 år gammal. Det betyder att en av mina stora hjältar genom åren inte längre finns i livet och det gjorde mig fylld av sorg. Och det fick mig att reflektera över det faktum att det i dag börjar vara ont om just hjältar och förebilder. Äldre personligheter som kan ge de unga vad de så väl behöver. Kraft och klokskap, vägledning och normer, sunt förnuft och trygghet. Valde att stanna
Hjalmar Öberg var en imponerande man. Dels var han en mindre jätte i kroppsbyggnaden och ett handslag med Hjalmar Öberg, det glömde du aldrig om du upplevt det. Hans händer var som locken till en gjutjärnsgryta - stora, stenhårda och varma. Hade han nypt till hade det varit som att krossa ett okokt ägg. Men han nöp bara till lite lagom, så där. För att känna. Testa av. Så plirade han med de skojfriska ögonen - som ett busigt barn. Det sades att han kunde välta bilar och langa järnvägsräls som om de vore entums utsättarpinnar. Att han en gång satte armarna runt en jättesten när han besökte Jokkmokk - och lyfte upp den. Många andra hade försökt - och misslyckats. Kanske en skröna - men vad gör väl det. Hjalmar Öberg var en imponerande man. Arg var han bara i själ och i hjärta på en sak. Eller en företeelse. Eller ett företag, nämligen Vattenfall. Den statliga jätten som köpt upp hött och mött vid Langas stränder i samband med dämningarna i Ritsem och Stora Sjöfallet. Men Hjalmar Öberg och hans familj valde att stanna i Björkudden trots alla möjliga bud om försäljning av familjegården, diverse påtryckningar och massor av umbäranden. David mot Goliat
Hjalmar Öberg valde att slåss mot kraftjätten. Här handlade det om den lilles kamp mot en överlägsen överhet. En envis David mot den väldige Goliat med ett resultat som alla hade klart för sig i förväg. Alla utom Hjalmar Öberg. Han spolade isvägen över Langas vinter efter vinter efter vinter. Han noterade hur vattenytan ändrades, inte bara med centimetrar utan med metersmått mätt. Hans bryggor försvann, båthusen hamnade långt uppe på land. Langas reglerades 1964. Då började sjöns vattenstånd att variera från dag till dag. Men också över året. Tvärtom mot tidigare blev vattnet som högst under vintern och sommartid gick det knappt att ta sig iland med båt. Då började Hjalmar Öbergs kamp. Han drev processer mot Vattenfall i alla de tänkbara instanser för han ville, helt enkelt, att Vattenfall skulle ersätta de boende för de olägenheter som dämningarna skapat. Vattenfall vägrade. Hjalmar spolade sin isväg, han mätte sina vattenstånd och han skrev brev på brev på brev. Hjalmar Öberg vägrade ge upp. En kväll att minnas
I september 1999 så kom domen från Högsta Domstolen som innebar att Vattenfall skulle ansvara för de skador som dämningarna betytt för Öbergs och dödsboet efter Mattias Kuoljok. De enda två familjer som orkat fortsätta att driva frågan. Alla de övriga hade köpts ut på olika sätt. - Det här återger oss tron på de rättsvårdande instanserna. Vi blev faktiskt överraskade, sade Hjalmar Öberg i en intervju i Norrbottens Kuriren efter det att beskedet kommit. Hjalmar Öberg gav inte upp. Han kämpade och vann. Segern betydde att inte bara Hjalmar och fru Gittan utan även barnen Barbro, Bill, Tobbe och de sju barnbarnen kunde leva kvar och må i sitt älskade Björkudden. Jag hade själv glädjen och förmånen att besöka Öbergs udde på tidigt 1990-tal. Mitt i smällkalla vintern bjöds jag på en fantastisk, omtumlande kväll fylld av kärlek, liv, mat, dryck, historia, kultur, skrönor, ödmjukhet och hjältesagor. En kväll så varm att aldrig glömma. Önskar bara att fler hade fått vara med om något liknande någon gång i livet. Inte minst de unga av i dag.