Eller kanske rättare: Att uppleva enstaka ögonblick. Av äkta lycka. Det är faktiskt ganska ovanligt. Fast lycka definieras ju väldigt olika av människor. I det här livet, som ju egentligen bara blir allt konstigare. Vi satt och blev så smått filosofiska, i det sedvanliga After Work-gänget - över buffén, ölen, vinet och margaritorna på Club Magma i fredags (Magma förresten: det låter oroväckande mycket som om man befann sig mitt i mixningen från eruptionen av en valhona och efterbörden av en italiensk jordbävning). En av After Workarna hävdade bestämt att han upplevt ett ögonblick av äkta lycka - när han tidigare på dagen hade arbetat ute i skogen med en röjyxa. För honom var detta lycka: att åstadkomma något. Synbart och beständigt. Kanske också att göra detta koncentrerat, målmedvetet och alldeles för sig själv. I och för sig kan man ju råka hugga sig själv i benet. Och det är ju inte så bra, när man är ensam ute i skogen. Men det här handlade om en försiktig och metodisk person. Och han kunde besvärs- och olycksfritt låta sig genomströmmas av den värdefulla känslan av lycka, medan han arbetade med yxan där ute i skogen och tiden bara var hans egen. Andra i After Work-gänget definierade lycka på andra sätt. Det kan ju också vara både mera diffust abstrakta och väldigt konkreta känslor med i det här spelet. I alla fall: en hel del blev sagt, som kanske inte annars hade blivit ens nämnt. Och det är ju också en värdefull känsla. I stort sett i hela mitt liv (i alla fall sedan jag blev kapabel att försvara mig själv) har jag relativt konsekvent svarat så här, när någon undrat: "hur står det till med dej då?" alternativt: " läget? Är det bra med dej?". Då har jag alltså sagt: - Ja, det är rätt OK. Alltid något mera obestämt åt det hållet. Alltid I och för sig skulle jag ju kunna säga något i stil med "Jo hörrö du: det är så inihelvete satans bra, förstår du! Never Better" och allt det där. Men även om det har varit det, så skulle jag aldrig någonsin våga säga det. Då är läget helt enkelt direkt diagnosticerat att gå spikrakt åt helvete innan dagen är slut. Det har jag så lång tid tillbaka som jag över huvud taget minns, alltid varit helt klippfast övertygad om att det skulle göra. Så är det bara. Men - lycka. Jo, vid några tillfällen hittills i livet - för all del inte så väldigt många och det säger jag inte alls för att kokettera eller göra mig specell på något vis - så kan jag nog ändå rätt så kraftfullt yrka på att jag faktiskt har känt mig lycklig. Som en gång i London. Allting stämde och allting var bara bättre än bra. Vi hade varit på en indisk restaurang, med mat så stark att det räckte med att andas på en cigarett för att den skulle börja glöda (jag hade i och för sig slutat röka, men metaforen var alltför bra för att inte använda sig av den). Nu satt vi på en utomhusservering nere vid Themsen nånstans och det var vår och det var helt avspänt och då, plötsligt, sköt det som in något fridfullt kring maggropen ungefär och det var, som jag förstår det - förnimmelsen av lycka. Vid ett eller annat tillfälle i New York också. På färjan mellan Manhattan och Staten Island. På en så outsägligt trivsam bar ute på Long Island, i Southampton, att ingen tror mig som inte har varit där. På de fullständigt enorma boklådorna Strand?s och Barnes & Noble, när man nära nog har fått kreditkortet att detonera och ändå inte har behövt ångra sig. På ett antal konserter. Bruce Springsteen på Ishallen, Stockholm ´81; på Ullevi, ´85 i Göteborg; John Mellencamp, på Ishallen även han och ´85 det också; John Prine, på Aladdain Theatre i Portland, Oregon, ´98, och så Willie Nelson, Leonard Cohen och B.B. King, här och där, då och då. Totta Näslund också. Han ska man inte glömma. Massor av bredspårig lycka. Och så i umgänget med de bästa kamraterna, vännerna, älsklingarna. Trösten, gemenskapen, vänskapen, långa och många och hur omfattande middagar som helst (Thanksgiving med kalkon sista helgen i november - inte långt borta nu!; lutfisk, alltid kvällen före julafton!), fester som bara har fortsatt och aldrig har spårat ur. Mycket beständig lycka. Och ibland bara så här: en lång och overksam dag, ensam hemma. Läsa, titta på filmer, bara göra - i stort sett ingenting viktigt alls. Laga till något som mättar, inte alltför nödvändigtvis komplicerat. Bara vara. Helt enkelt. Lyckotillstånd. Annars är jag ju faktiskt fullt tillfreds med att kunna vakna upp på morgonen och slippa att ha värk någonstans, veta att den ekonomiska situationen är under kontroll och att allt annat också är - just.som.det.ska.vara. Mera kräver jag inte. Till sist lite mera av den Höst-tröst som krönikan fyllts av de senaste tisdagarna. Ni som har kabelkanalen Canal + ska hålla koll på alla de utmärkta serier som visas där. Just förekommer den andra säsongen av den påkostat raffinerade historiska serien Rome; den helt underbara Big Love, om en man (Bill Paxton) med tre fruar i mormonstaten Utah; The Black Donnellys, om en irländsk-amerikansk brödraskara i New York; 30 Rock, med Alec Baldwin som en mycket speciell TV-chef och så en riktigt bra miniserie om Elvis Presley, med Jonathan Rhys Meyers i huvudrollen och Randy Quaid som "Colonel" Tom Parker. Alltsammans kan man förknippa med lycka. Samt, självklart, katten Malin också. Ett enda stort lyckotillstånd hela hon. Vi hoppas på att äventyret fortsätter. Det är lycka. Det med.
