Krönika: Farväl till två hårdingar på film

Vissa filmupplevelser glömmer man ju aldrig bort och det kan kanske sägas att de präglar en för hela livet också. För mig inföll en sådan präglande upplevelse (en bland många, men den här inföll tidigt) när jag befann mig i elva-tolvårsåldern, cirka 1965-1966. Då var det svartvitt som gällde i TV och en (1) kanal. Som visade en (1) långfilm i veckan. Det är möjligen lite svårt att greppa en sådan verklighet, men så var det i alla fall (ytterligare kuriosa: det fanns inte fjärrkontroller heller - vi fick släpa oss upp ur sofforna och ta oss fram till TV:n och reglera ljud- och bildförhållanden där). Livet var som synes hårt och mycket motspänstigt på den tiden. Men så blev vi som överlevde dessa eviga prövningar också hårda. Som sagt var: en långfilm i veckan. Svartvit sådan. Sedan 1964 ungefär, när jag var i tioårsåldern, hade jag gjort det till en plikt av närmast religiösa dimensioner att alltid se denna långfilm. Strunt samma om det kom från Nordkorea, Sovjetunionen, USA eller Island. Strunt samma om jag förstod den eller inte. Se den skulle jag i alla fall. Alltid. Om jag bara kunde. Den enda ursäkten till att missa filmen var om man råkade vara bortrest (det var man aldrig) eller om man befann sig på någon begravning (uttryckligen ens egen då). Men i alla fall - långfilmen den där veckan någon gång 1965-1966 hette Angivaren (originaltitel Kiss of Death), härstammade från 1947 och hade regisserats av Henry Hathaway. Det var en kriminalfilm filmad i autentiska New York-miljöer. Men det den främst har blivit ihågkommen för var att en viss
Richard Widmark gjorde sin filmdebut i Angivaren. Och herrejiss vilken debut det var! Widmark, som var 32 år när filmen spelades in, gjorde rollen som Tommy Udo, en sadistisk gangsterpsykopat med drag av koncentrationslägervakt, med huden svårt stramande över det skarpskurna ansiktet. I en scen griper han tag i en rullstol som en äldre kvinna sitter i. Och skickar sedan, väldigt entusiastiskt faktiskt, rullstolen och henne ner för en trappa. Mot sin död. Och så brister han ut i ett frenetiskt fnittrande och närmast hyeneliknande skratt. Tommy Udo får sitt straff. Men i och med porträttet av honom etablerade sig Richard Widmark stabilt som en av de elakaste människorna framför en filmkamera. Och den positionen fick han sedan behålla flera år framåt. Nu har svenskättlingen Widmark stämplat ut. Hela 93 år gammal. Därmed har en av de sista länkarna till klassiska gamla Hollywood brutits. Och visserligen hade jag mardrömmar många nätter efter att ha introducerats för Widmark som Tommy Udo, men han blev också - direkt! - en av mina favoritskådespelare. Det hände ju att TV visade flera filmer. Men det var ju en film i veckan som gällde och fort gick det inte. Men 1969 startade TV 2 och då lossnade det. Lite grann. Mellan 1947 och 1992 gjorde Richard Widmark hela 75 filmer. Många av dem mycket minnesvärda. Ett antal av dem regelrätta mästerverk. Jag har inte sett alla, men dock många. De flesta, faktiskt. När jag var i tonåren visade biograferna ofta reprisfilmer från 1940- och 1950-talet. Samt på lördagskvällarna ibland, så kallade Nattinéer. Där förekom det många filmer innehållande en sammanbiten Richard Widmark. Jag såg honom i kompromisslösa krigsfilmer som Montezuma och Fronten väntar, bitiga westerns som Djävulens trädgård, Den brutna lansen, Fly för livet och De tysta husens dal, offensiva kriminalfilmer som Gatan utan namn, Natten och staden, Ingen väg ut och Ficktjuven - en mycket bra studie över kalla krigets mentalitet i regi av Samuel Fuller. Men Widmark var allra bäst i dramer som Jeftys bar och Panik på öppen gata. I slutet av 50-talet och början av 60-talet gjorde han några filmer för regissören John Ford: Två red tillsammans, Så vanns vilda västern och Indianerna. Han medverkade i Alamo, av och med John Wayne; spelade nonsensbefriad åklagare i Stanley Kramers Dom i Nurnberg, var en minnesvärt hård New York-snut i Brottsplats - Manhattan (senare TV-serie som Madigan), var den som alla mördade i Mordet på Orientexpressen och gjorde en 1972 en väldigt bra och väderbitet melankolisk western, den orättvist bortglömda Tom Black - hästdödaren (When the Legends Die). Visa gärna den i TV! Richard Widmark personifierade i större delen av sitt liv begreppet strong. Nu har han förenat sig med andra gamla hårdingar i den speciella sektion av himlen som är en filminspelningsstudio. R.I.P. och Hats Off! Häromdagen dog också en annan gammal filmhårding - Charlton Heston, som egentligen hette något så alldagligt som Charles Carter, och han fick bli 84 år. På 50-talet var Heston personifierat viril och han var en tämligen arisk Moses i De tio budorden, där han majestätiskt delade på Röda havet samt härjade hårt i titelrollen i den spektakulära Ben-Hur, där kapplöpningsscenen där han och Stephen Boyd tävlar mot varandra tillhör filmhistorien. Heston var väldigt effektiv i den episka westernfilmen Det stora landet samt när han var den ende utan apkostym, i science-fiction klassikern Apornas planet. Något senare även som piraten Long John Silver i Skattkammarön. 1967 minns jag honom i en av de allra bästa revisionistiska westernfilmerna - Will Penny - en av westerns hårda män. Heston var mörkblått konservativ privat och en hårdnackad förespråkare för alla amerikaners rätt att bära vapen. Michael Moore drev med honom i Bowling For Columbine, där han visade vissa tecken på den sjukdom som senare bröt ner honom helt - Alzheimers. Men ändå, för den klippfasta övertygelsen i filmer som Världens största show, Will Penny, Det stora landet, Ben-Hur och Apornas planet - respekt och R.I.P. även till det stenblock till man som hette Charlton Heston! Katten Malin sitter i fönstersmygen och betraktar fundersamt snödrivorna som smälter. Ett jamande då och då. Och så ett regelbundet besök vid matskålen. Sånt är livet. That's Life och som vi redan vet: Äventyret fortsätter.