Hur man än ser det (och jag vet att ni ursäktar den billiga vitsen) så är TV-tittande, för väldigt många av oss, en rätt så respektingivande stor andel av livets tillvaro. Så är det även för mig. Och det tänker jag inte för ett ögonblick be om ursäkt för. Jag ser mycket på TV. Jag gillar att se mycket på TV. Jag uppskattar mycket av det jag ser på TV. Och annat - uppskattar jag inte alls. Men - jag slötittar sällan, för att inte säga aldrig, på TV. Jag väljer relativt noga vad jag ska se (via förkryssningar i någon TV-bilaga) och det är inte heller alltid som jag ser eller ens spelar in allt det som jag har kryssat för. Det är för att hålla någorlunda pejl på vad som förekommer och vad som verkar intressant i programutbudet som jag gör så här och varje vecka sitter och kryssar i TV-bilagor. Hemma har jag bara det standardiserade basutbud av TV-kanaler som "alla" har. På mitt rum på jobbet har jag också en TV (med DVD och video) och där har jag tillgång till ett något större antal kanaler. Men jag ligger ändå mycket långt ifrån kompisar i bekantskapskretsen som har "allt". Hundratals TV-kanaler; från hela världen och jag skulle inte bli förvånad om vissa av dem kommer från andra världar också, som ligger och skvalpar omkring och bara väntar på att bli konsumerade. Men det vanligaste beteendet när man har tillgång till så här många kanaler är ju, har jag definitivt märkt, är att man sitter med fjärrkontrollen i handen och freneriskt riktar den mot TV:n samt zappar mellan de olika kanalerna. Visst kan även jag förfalla till zappande mellan kanaler. By All Means och För All Del. Men jag har ju inte så många kanaler att det kan bli frågan om något mera frekvent och fullständigt uttryckslöst maniskt kanalzappande. Men är det riktigt bra program och man vill se dem så ostört som möjligt så bör man ju gardera sig. Stänga av telefoner och allt möjligt. Koppla bort sig från omvärlden. I alla fall för den tid som det är frågan om. Jovisst: det har hänt att jag också har gjort det. Det finns nämligen riktigt bra TV-program. Och nu tänkte jag tipsa om en hel TV-kanal, som jag faktiskt både uppfattar och uppskattar som övervägande bra. Seriös - utan att vara tråkig. Fylld av väldigt övervägande många bra program och mycket intressanta serier. Vissa kvällar kan man tillbringa åtskilliga timmar med att oavbrutet titta på den här kanalens utbud. Och det handlar då om - Kunskapskanalen. Den gör ju inget större väsen av sig. Bara finns där. Pålitlig, men mycket sällan förutsägbar. Och gillar man (som jag gör - mycket) nutidshistoriska dokumentärer så fyller Kunskapskanalen de flesta av ens behov. Just nu går det en alldeles utmärkt amerikansk serie som heter The War (onsdagar 21.00 och i repris på fredagar 00.00). Det är den väl renommerade dokumentärfilmaren Ken Burns som har gjort den. Och det är så att hans namn är synonymt med kvalitet. Burns har tidigare gjort omfattande TV-serier (som SVT konsekvent har ignorerat) och även sammanmställt snygga och imponerande ackompanjerande böcker om ämnen som baseball, den amerikanska vilda västern och det första världskriget. När han nu ägnar sig åt andra världskriget så kan man ju undra om inte det ämnet för länge sedan är uttjatat? Men - faktiskt inte. Burns och hans stab har hittat nya infallsvinklar och skildrar krigets olika aspekter med hjälp av bilder och filmer som åtminstone inte jag sett förut och genom ögonen på folk som själva var med. Hemmahörande i fyra olika amerikanska städer. Grundperspektivet är - naturligtvis, kan man väl säga - amerikanskt. Men The War är en väldigt välgjord och ofta rent gripande serie, som väldigt varmt anbefalles för störningslös tittning. Och så går det i Kunskapskanalen också en BBC-serie som heter Albert Kahns fantastiska värld (fredagar 19.00 med repris på lördagar 22.00), där en bråkdel av allt det helt fantastiska bildmaterial presenteras, som de av den franske bankiren Albert Kahn anställda fotografer som under förra seklets inledande decennier sändes ut över hela världen samlade in. Också enormt fascinerande. Och så kan jag ju bara från de senaste veckorna nämna separata produktioner som en tredelad serie om Rasismens historia, en film om Richard Nixon och en om Robert Kennedy, en tudelad intervju med förre tyske förbundskanslern Helmut Schmidt, flera intressanta halvtimmeslånga författarsamtal, den likaledes halvtimmeslånga serien Hemligstämplat som sysselsätter sig med olika lite undanskymda historiska fakta. Och så, lite nu och då och här och där i tablåena, Olle Hägers och Hans Villius fina gamla serie Svart på vitt, som mycket engagerat berättar historien om ett gammalt fotografi. Det finns långt över hundra avsnitt av den här tio minuter långa serien. Så den finns risk att kanalen använder sig länge av. I många andra TV-kanaler som koncentrerar sig på dokumentärer förekommer det vanligtvis en myckenhet av program om nazismen och/eller andra världskriget. Fast har man hängt med en stund tycker man sig ha sett alltsammans förut. Det blir lätt vattentrampning av alltsammans. Men The War lyckades alltså med det beundransvärda konststycket att vara ovanlig. Och - hur bra som helst. Nu åker jag hem och ser det senaste avsnittet, som jag har spelat in. Och det här tipset är gratis, ej copyrightat och alldeles välment: upptäck Kunskapskanalen. Om ni inte redan har gjort det. En stimulativ och av väldigt många bra program karakteriserad kanal. Utan alls något svammel. Katten Malin är lite kräsen och ibland är det ingenting som duger. Men torrfoder med laxsmak har alltid hittills funnit nåd hos fröken. Detta - samt att Äventyret fortsätter. Rakt fram mot våren. Inte så illa. Alls.
