Krönika: I tiden
Parkerar cykeln utanför gallerian, ska in och köpa väckarklocka. Den radiokontrollerade som ställde om sig själv tålde inte att bli tappad i golvet, delarna blev för många och för små. Den stannade tvärt. Timmar, minuter, sekunder rusade genom kroppen från den radiostyrda sändaren i Tyskland utan att ge utslag på några visare.
Det är fler som kommit på en shoppingidé denna dag medan andra inte ens törs tänka tanken. De blir stående vid ingången.
- Jag har ingen köpkraft, säger en bekant, handlar jag nåt blir det ingen mat. Om man skulle plocka bär och sälja, men det finns inte många lingon i år, inte vad jag har sett.
- Bära ut tidningar då?
- Jag har faktiskt funderat på det.
Ja, vad gör den som gått i pension och upptäckt att mer än så här blir det inte? Antagligen mindre. Efter fyrtiofem års hårt arbete på heltid. Gissa!
- Sju-åttatusen kanske.
- Nä. Det är vad morsan får. Men drygt nio.
Tänk att ha föräldrar kvar ända in i pensionen. Och att vara mamma till barn som är pensionerade! Undrar hur det skulle kännas? Ungefär som att ha barn som klivit över trettiostrecket kanske. Man tittar på dem och undrar hur i all världen detta gick till? När hände det? Var det inte nyss man själv?
På väckarklockshyllan liknar ingen den runda sympatiska som föll i golvet. De radiostyrda är numera kantigt digitala. Förutom tiden anges även datum och temperatur, som om man vore helt borta.
Apropå helt borta, tänk om man aldrig blir det? En skeptiker blev riktigt tagen när en man som inte kunde vara någon annan än pappan som gått ur tiden för decennier sen via ett medium visade sig och sa: Pojken min, jag vet hur du har haft det men det kommer att bli bättre.
Föräldrar slappnar liksom aldrig av. Inte ens sedan alla klockor stannat.
Så jobbar vi med nyheter