Den här tisdagskolumnen vårdar sig (så gott det nu går) om traditionerna och den som så traditionsrikt infaller i dag missar vi givetvis under inga förhållanden så: DET ÄR VÅFFELDAGEN I DAG. DÅ SKA NI GÖRA VÅFFLOR. GLÖM INTE BORT DET! Såja, då hoppas vi att det funkar och står som ett glasklart faktum för de flesta. Våfflor är gott. Väldigt mycket gott. Som de är eller med en touch av hjortron- eller hallon- eller jordgubbssylt och en strössling av socker samt en smutt vispgrädde. Det är lyxvarianten men som sagt: det funkar bra utan dessa "onödigheter" också. Man måste unna sig saker i vardagen. Annars fixar man tillvaron mycket sämre. Det är jag helt och hållet tungt övertygad om. I påskhelgen (den var BÄST! På MÅNGA olika vis!) unnade vi oss, i det seriöst allra bästa kompisgänget, en rejäl Påskaftonsfest med en En Virtuosa lammstek, en helt Fantastico Frittata på lök, fårost och ägg, några Pretty Magnificent sillblandningar samt lite böckling och andra delikatesser också. Det fanns kammusslor också. Men de glömdes bort. Och laxen samt den andra lammsteken förblev ouppätna samt fraktades vidare. Ingen orkade dem i alla fall. Även om helt säkert även de också var alldeles Påsk-fabulösa! Påskdagen tillbringades uteslutande framför TV:n. I soffan, där det inte gjordes så många knop så att det störde. Det är sånt som man har röda helgdagar till. Också. Och på långfredagen kunde jag faktiskt se legenderna i Acne, i deras första spelning av två. Helt traditionsenligt från dem, när det är påsk. Men jag har haft lite otur med mina senaste Acne-bevakningar (kistan har rasat ihop så att jag blivit tvungen att väldigt akut lämna lokalen och ett tidigare år så var det något annat elände) så i år kände sig Kjell Peder Johansson tv ngen att från scenen kolla om jag faktiskt befann mig i lokalen? Jodå, for sure. Men jag kunde förstås inte stanna hela föreställningen ut, eftersom det skulle skrivas en text till Påskaftonstidningen och tiden gick alldeles för fort. Som den brukar ha en tendens att göra när man befinner sig i gott sällskap och har det roligt. Acne vårdar sig också om traditionerna. De kör alltid Greenback Dollar, av Hoyt Axton (son til Vera Mae Axton, som delade låtskrivar-credit till Heartbreak Hotel tillsammans med Elvis Presley - älskar inte ni också den där sortens bonusupplysningar och ni får dem sannerligen inte på så väldigt många andra platser än just i den här kolumnen!) och den hade gruppen Kingston Trio (gigantiska i slutet av 50-talet och början av 60-talet - ständigt i tvärrandiga skjortor) också på sin repertoar. Men Hoyt Axton var aldrig med i Kingston Trio (däremot var han, långt senare, med i filmen Gremlins och nu är han död, men det var inte på grund av hans insats i den). Acne kör också, alltid, låten Tom Dooley. Den var en av Kingston Trios mest ihållande succéer. Och blev film i slutet av 50-talet, med Michael Landoni i titelrollen. Honom minns ni väl? Han spelade Little Joe i Bröderna Cartwright, hade en Tio i Topp-hit med Give Me A Little Kiss och plockades över till Sverige för att sjunga den i Folkparkerna samt dundra med puffrorna också. Bland annat i Sörbyn, om jag nu inte blandar ihop det med något annat. Då Michael Landon intervjuades samt bjöds på Koskenkorva (det är sedan avsevärt länge preskriberat) av Kurirens Roland Johnson. - I Take It Clean, sa Mike Landon. Artigt. Alldeles nyss dog även en före detta medlem av Kingston Trio; en av de mest respekterade och distingerade singer-songwriters någonsin i USA - John Stewart. En gammal idol till mig. Seriöst. Han blev 69 år. Respekt. John Stewart skrev supersuccéen Daydream Believer till 60-talets supersuccégrupp The Monkees och fick sin egen falnande karriär reaktiveradpå 70-talet av Lindsey Buckingham och Stevie Nicks i gruppen Fleetwood Mac, som alltid älskade det han gjorde. John Stewart skrev, sjöng och spelade in suggestiva vemodigheter som 1969 års album California Bloodlines, där låtar som Never Goin´ Back (To Nashville Anymore) och July, You´re a Woman förekom, samt ett decennium senare albumet Bombs Away Dream Babies (producerat av Buckingham) där jättehiten Gold var med. John Stewart var verkligen The Lonesome Picker (en annan av hans låtar hette så) med en mörk baryton som rätt mycket liknade Johnny Cash. Jag fastnade helt och mycket djupt för hans musik och har säkert en tio-femton LP-skivor och ett gäng cd:s också. På 70-talet kom det i England ut ett välskrivet fanzine som hette Omaha Rainbow, helt och hållet tillägnat Stewart och den typ av dynamiskt suggestiv countryrock som han representerade. 1968 jobbade han tillsammans med Bobby Kennedy i dennes presidentvalskampanj. Jag fick aldrig nöjet att träffa honom personligen, men en telefonintervju fick jag en gång. När John Stewart satt i en bil på väg till Arlanda flygplats. Vi pratade i nästan en timme. En mycket sympatisk man - en av mina hjältar. Folk bara dör ju - trummisen Buddy Miles, en gång värvad av Jimi Hendrix till projektet Band of Gypsies; vid 60, av hjärtfel; filmregissören Anthony Minghella, som svarade för filmerna Den engelske patienten och Åter till Cold Mountain; bara 54 (lika gammal som jag snart är) och av en hjärnblödning. Så är det. Tyvärr. Men - någonstans i fjärran finns det ändå hopp! Kommande helg vrider vi om till sommartid och bara vi får stöka undan april så ska nog snön väldigt disciplinerat sjunka bort också Katten Malin ligger och gosar sig i solen i fönstersmygen. En solkatt. Det är hon väl värd. Och äventyret fortsätter (förstås). Som alltid.
