Krönika: In The Summertime är ju

Sedan anfaller mygghelvetet. Och då är det i allmänhet (men inte med hundraprocentig säkerhet förstås!) kört. Kickstartar man bara fantasin kan man i sådana här lägen föreställa sig att, i stället för att sitta i Svartöstaden på en veranda (som, missförstå mig nu inte, är enormt bra nog!) gör detsamma - fast i en Rockin’ Chair på en Plantation In the Deep South, nånstans. Med magnolior doftande omkring sig, cikadorna chirpande i bakgrunden, en Tumbler med Mint Julep inom grepphåll, Dixie Chicken med Little Feat på lagom lågmäld repeat, nånting att läsa av exempelvis Flannery O’Connor, Carson McCullers eller Eudora Welty (grandiosa sydstatsdamer som skrev både febrigt och febrilt) i händerna och - allting är och förblir - helt - perfekt. Jag har aldrig gjort det ovanstående. Det är en än så länge ej uppfylld dröm hos mig. Men drömmar måste man ju tillåta sig att ha. Någon gång (har jag gett mig fan på) ska den också genomföras! Liksom att återvända längst ut till Montauk, på Long Island, utanför New York. Där vill jag också sitta, djupt, nersjunken i en Newport-recliner-fåtölj av den besinningslöst övermannande sorten. Gärna på verandan till något av värdshusen som finns här, ner mot den till synes eviga Atlanten. Som man kan sitta trankilt och betrakta. Ur Atlanten hämtas mängder av ostron, jättelika lobster-humrar, krabbor som man gör himmelska crabcakes av och annat delikatessgodis inom skaldjursbranschen. Värdshusen har det som lämpar sig för säsongen på menyn. Bara att beställa in, frossa och njuta - besinningslöst - av. Sedan kan man faktiskt övernatta på dem också.
Vi talar här om Livskvalitet. Av helt enorma proportioner. Sånt som faktiskt gör det meningsfullt att försöka hänga med i det här ekorrhjulet en stund till. Och fortsätta att fightas mot diverse ständigt nya symptom och syndrom samt mot samma gamla, men ständigt lika motspänstiga, försäkringsbolag. Men man ska ju orka. Fast man kan ju i alla fall tillåta sig att drömma om den cikadasurrande amerikanska Södern och den friskt vindpinade Atlantkusten. Då känns det mera meningsfullt att fortsätta att orka. Här och nu. I det som mycket troligtvis kan vara In The Summertime. Vi behöver ju, så förtvivlat mycket, lite (mera!) sol, värme och sommar. Procentuellt sett är det ju ändå inte mycket vi får av den varan. Det kan ju också hitta på att regna. Större delen av sommaren. Och blåsa. Så att plomberna seglar ut ur käften, nästan.
I stället: Det här ska ju bli en fin sommar. The Best. Oförglömlig. På de flesta möjliga sätt. Bara att njuta så obehärskat mycket och som möjligt av den. Gör alltså enbart just det. Jag också. Men (om ingenting oväntat spontandramatiskt inträffar) först mot slutet av juli. Då jag tycker att det är lämpligt att kryssa för ett antal semesterveckor. Sommarens soundtrack är som vanligt ett gäng coolt avstressande och starkt älskvärda låtar. Som just precis dessa, till exempel: Take It Easy The Eagles, Listen To The Music Doobie Brothers, Theme From A Summer Place Max Steiner, Summer In The City Lovin’ Spoonful, Dead Man’s Curve Jan & Dean, California Dreamin’ Mama’s & The Papas, Det går en dans på Sunnanö Evert Taube, Summer Road James Taylor, Waterloo Sunset The Kinks. Det var nio. Och så att det blir tio - ett meddelande från The Chairman of The Board, Mr. Frank Sinatra: Summer Wind. Den sistnämnda är nog, för övrigt, den allra stilsäkraste sommarlåten nånsin. And Now For Something Completely Different, som det brukade sammanfattas i Monty Python.
Den heder- och läsvärda tidskriften Filmrutan fyller 50 år. Vilket givetvis är värt minst 50-faldiga gratulationer! Jag uppmärksammas på detta av Torbjörn Kjellsson, ordförande i Gällivare/Malmbergets Filmstudio, som mycket vänligt även sänder mig tidskriftens jubilemsnummer som gåva - uppriktigt tack! Filmrutan ges ut av Sveriges Förenade Filmstudior och är ett organ för dem. Det finns fortfarande ett hundratal filmstudior runt om i landet. Filmrutan har alltid innehållit kavalkader av kvalitetsartiklar om film och filmskapare. Jag minns särskilt den alltid stridbare Yngve Bengtsson, Bengt Forslund och Leif Furhammar. Starten för 50 år skedde som medlemsblad för Örnsköldsviks Filmstudio. Från den staden kom för övrigt så remarkabla filmskribenter som Torsten Manns och Kurirens Gunnar "Cyrano" Söderholm. Bland intressanta texter i jubileumsnumret kan Mårten Blomkvists om humor på film och Jan Agheds om McCarthyismen i Hollywood under 1950-talet nämnas. Hylla denna hedervärda pionjär genom att sätta in 200 kronor på Pg 46 16 92-6, varefter fyra välmatade nummer erhålles. Expressens Mats Olsson skrev ett tack och farväl till den för några dagar sedan i cancer avlidne amerikanske filmregissören Sydney Pollack, genom att kalla honom "alltid öppen, vänlig, pratsam och rolig,vid de två tillfällen jag träffade honom". Instämmer. Fast jag träffade bara Pollack en gång. Och då var han lite stressad, eftersom han hade en middagsdejt med Lena Olin att inte försena sig till. Man ska minnas att Pollack var en bra skådespelare också. I Kubricks Eyes Wide Shut samt nyligen i Michael Clayton, mot George Clooney. Hans bästa filmer var När man skjuter hästar så .., Våra bästa år, Tre dagar för Condor, Utan ont uppsåt och Mitt Afrika.
R.I.P. - S.P! Katten Malin är givetvis fullt startberedd på In The Summertime. För Äventyret fortsätter. Ju.

Krönika: In The Summertime är ju - nu ..?

Perfekta, lagom ljumma försommarkvällar, här på jorden. Som de som har förekommit några få dagar nu. Och som kanske (förhoppningsvis!) fortsätter att etablera sig fram till midsommar.