TISDAGSKRÖNIKAN/ROLF NILSÈN Om (åtminstone) en sak kan vi väl vara ganska så överens: Ingen ska behöva dö vid bara 53 år. Lika förbannat så inträffar det ju. Typ - hela tiden. I den ålder jag nu befinner mig (hur kunde ni gissa det? Rätt: 53!) så är det varje vecka så att man känner, känner till eller åtminstone känner igen ett flertal av dem som förekommer bland dödsannonserna på lokaltidningarnas familjesidor. En dyster realitet. Tyvärr ingenting att göra något åt. Och härom dagen inträffade det igen. En annons med en gitarr. Namnet och så det han rätt allmänt och vänskapligt kallades för: "Luffarn". En klasskamrat från för länge sedan. En vecka äldre än mig. Nu bortraderad ur de levandes bok. Väldigt mycket för tidigt. Mycket orättvist. Den jävlaförbannadesatanshelvetes lungcancerns fel. Nästa vecka är det begravning. Valfri klädsel. Jag ska närvara. Ett sista farväl till "Luffarn"; alltid en snäll och hygglig kille, som när vi träffades på stan alltid ville höra om jag hade fått in några nya (eller gamla - från Skivbörsar eller från nätet) spännande skivor. Han var väldigt intresserad av musik. Och kunnig. Blues- och rock. Gärna udda grejor. Kunde prata hur ofta och länge som helst om olika fynd som han hade bärgat hem. - Jag såg något som verkade intressant i en försäljningslista. Jag visste ingenting om den, men jag chansade och beställde den. Och den var ju riktigt bra! Lungcancern hade härjat i honom i flera år. Han ville knappt prata om den men jovisst: den fanns ju där. Han fick åka ner till Umeå, behandlades, kom tillbaka. Och cancern kom också tillbaka. Obevekligen. Där för ett ögonblick trodde man att den var borta för gott. Men i helvete helller. Den gjorde en slutgiltig och mycket ovälkommen comeback. Den sista gången jag träffade "Luffarn" var väl för några månader sedan. Minst, jag minns inte riktigt. Inne på matavdelningen på Smedjan. Visst märktes det att han var sjuk, men ännu mera hördes det. Rösten var ett plågsamt utdraget väsande. Men han skulle bli bra. Absolut. - I somras var jag ute och cyklade och stannade till hos dig en gång. Men du var inte hemma. Synd. Det hade varit kul att sitta och prata ett tag. Nu orkar jag ju knappt. Men du blir väl bättre? Kom förbi en annan gång! Du är alltid välkommen. Men ring först! - Det ordnar sig. Vi säger det. Förresten: har du hittat några nya fynd? En tanke sladdade genom huvudet bara några dagar innan jag bläddrade upp familjesidan och såg annonsen med gitarren: undrar hur det är med honom? Man borde kolla... Man borde ha gjort det, ja. Innan det var för sent. Men till sist är det ju ändå alltid för sent. Senare hörde jag av en gemensam kompis att den sista tiden hade varit plågsam. Men att han hade somnat in stillsamt. Ungefär som han levde, alltså. "Luffarn". Frid över ditt minne, kompis. Och hoppas att du har kommit till en plats där det enbart finns fynd i skivbackarna och där det också förekommer sådana som en gång var med och spelade in musiken. Det förtjänar du. Men att dö vid 53 - det förtjänade du inte. Definitivt inte. Vid en betydligt högre ålder, bara några få år kvar till 90, for för en tid sedan även Vippa-Tore Karlsson, uppe i Överkalix, i väg på den sista resan. En klurig och mycket färgstark figur. Det finns massor av historier om honom, de allra flesta inte lämpade att återge i tryck. Men en kan vi väl ta och det var när Kalixälvens framtid debatterades som värst och Vippa-Tore begärde ordet på ett möte där Olof Palme fanns med och på sammanbiten Överkalix-dialekt konkretiserade läget på det här viset: - Herr statsminister! Om Kalixälven byggs ut och regleras - då blir jag partisan! Och Kalixälven blev ju aldrig vare sig utbyggd eller reglerad. Så man kan ju absolut säga att Vippa-Tores hot skruvade till det hela och hjälpte! Profilerna och originalen dör ut och det är dåligt med återväxten av dem. Men ta er till Norrbottens Museum, före den 4 maj, och upplev den 25 fotografier starka (i konsekvent och slagkraftigt svartvitt) utställning som förre Kuriren-fotografen Thord Nilsson har där. Uttrycksfulla och mustiga porträtt av folk, i olika åldrar, från trakterna och byarna kring Överkalix. Det är fina gamla bilder. Många av dem som forskande tittar in i Thords kamera och direkt på oss, som tittar på dem, är borta nu. Men tack vare denna stillsamma dokumentation lever de kvar. I alla fall. Rättframheten i bildernas komposition påminner om den västerbottniske fotolegenden Sune Jonssons minnesvärda studier av småbrukare och bönder, från förr. Till och med den 4 maj, som sagt. Och så glädjer det både den här krönikan likaväl som krönikören att förre Big Brother-deltagaren och (förra?) Bimbon Linda Rosing nu, slutligen, har funnit sin uppenbarligen sanna kallelse och blivit - flygvärdinna. Denna krönika har alltid bekymrat sig om fröken Rosing så detta känns som ett mycket lugnande besked. Bland debattinläggen på Expressens insändarsida återfanns det följande någon dag efter att nyheten förmedlats: - Varning för silikonexposion på hög höjd! Och det tyckte jag var roligt. Rätt så, i alla fall. Därefter behöver det egentligen bara talas om att Brighter Than Creation´s Dark med Drive-By Truckers, Dirt Farmer med Levon Helm, The Bluegrass Diaries med Jim Lauderdale, Dwight Sings Buck med Dwight Yoakam och Washington Square Serenade med Steve Earle är de plattor som jag spelat mest det senaste halvåret. Och att man helt enkelt bara har sig själv att skylla - om man tillåter sig att missa den värkande realistiska serien The Wire i SVT 2 på fredagarna (nu senast med just Steve Earle i en gästroll, för övrigt). Kattälsklingen Malin sitter oftast i fönstersmygen och inväntar min hemkomst, varje kväll Springer sedan till dörren och jamar. Högljutt. Välkomnande. Detta känns alltid lika fint. Ville bara tala om det. Och även det att Äventyret går vidare. Som jag också - mycket gärna - ville tala om. ETTA-PUFFA (med byline-bilden med glasögon ANVÄND inga andra eftersom jag inte ser ut så längre!) med de ungefärliga orden: "Roffe (eller Nilsén) om att ingen ska behöva dö vid 53".
