Man upphör ju aldrig att förvånas över hur hyggliga folk kan vara. På måndagseftermiddagen haltade jag fram längs Stationsgatan i Luleå i riktning mot Kurirens redaktion (ännu en tid den gata man använder sig av för att nå den) när jag noterade en man som kom bärande på två stora inramade fotografier. Det visade sig att han också var på väg mot Kurirens redaktion. Och att det var undertecknad krönikör han skulle försöka träffa. Samt överlämna de två inramade fotografierna till. Det visade sig att de kom från den för länge sedan nedlagda biografen Scala i Boden. Två snygga ateljéfoton på skådespelarna Jarl Kulle och Lena Granhagen. Gissningsvis tagna någon gång på 1950-talet. -Du får dem om du vill ha dem, sade mannen som jag i rena rama överrumplingen inte ens kom mig för att ta reda på vad han hette. Men tackade för gåvan gjorde jag i alla fall -De kommer från biografen i Boden ursprungligen. Men nu har de stått i min källare länge och nu tänkte jag att de kunde få hamna hos någon som vet att uppskatta dem. Så ... var så god! -För dina många skriverier och för ditt uppvisande av civilkurage! Vad helt enkelt jättesnällt och jätteroligt! Fotografier som dessa hängde i typ alla biografers foajéer förr i tiden. Och Lena Granhagen (härstammande från Svartöstaden, i likhet med undertecknad) var ung och ohyggligt söt, medan Jarl Kulle var en allvarlig ung man. Jag ska försöka få upp dem på någon eventuellt ledig väggyta hemma. De talar direkt till filmnostalgikern i mig. Och återigen, till den okände mannen: STORT TACK FÖR DE FINA BILDERNA! Och för att fortsätta på filmspåret så var jag på bio i helgen (i sig ingen ovanlig händelse) och såg en riktigt, riktigt, RIKTIGT bra film. Den hette Fjärilen i glaskupan och det är faktiskt rätt meninglöst att skriva någon regelrätt recension av den. Eftersom den endast visades två gånger. På lördag eftermiddag. Och så på söndag eftermiddag också. Filmen handlade om den stroke-drabbade 42-årige franske chefredaktören för tidskriften Elle, Jean-Dominique Bauby, som 1995 blev till ett vårdpaket med diagnosen locked-in-syndrom. Den totalförlamade Bauby kunde bara kommunicera med sitt vänstra ögonlock. Men han förstod allting som utspelade sig omkring honom. Och med hjälp av ett specialalfabet lyckades han till bokstavligen blinka fram en bok. B-o-k-s-t-a-v. F-ö-r. B-o-k-s-t-a-v. Tio dagar efter bokens publicering dog Bauby. Den 10 mars 1997. Den blev en global bästsäljare och nu har regissören Julian Schnabel gjort en gripande och värdig film av den. Som han fick regipriset för vid fjolåretsfilmfestival i Cannes och det förtjänade han ju verkligen. Filmen är en berättelse om livet betraktat genom en totalförlamads öga. Sensationellt levande. Även fotomässigt är Fjärilen i glaskupan en exceptionell film. Mathieu Amalric är helt anslående som Bauby och Max von Sydow har en enastående uppgift som dennes gamle far. Så - varför visas inte en sån film betydligt längre på Luleås enda betydande biograf? Tja, säg det. Det har nu börjat praktiseras ett nytt sätt att visa filmer där. Filmer skickas upp hit och visas ENDAST vid två tillfällen, lördag och söndag. De annonseras, men utan att det påpekas att OBS! VISAS ENDAST UNDER HELGEN: TVÅ GÅNGER! Och det följer inte ens med några affischer, som kan bidra till att locka in spontanbesökare direkt från gatan. Förra helgen visades filmen Evening, ett minnesvärt drama utspelande sig i flera tidsplan, enligt den här premissen. Nu i helgen alltså Fjärilen i glaskupan, samt även filmen Förvisningen, med bland annat Maria Bonnevie (som jag över huvud taget inte hade en chans att se). Återstår att se vad det blir nästa helg. På lördagsvisningen av Evening var jag helt ensam. Fjärilen i glaskupan hade lockat en inte fullt halvfylld salong, vilket ju var fantastiskt eftersom man i stort sett fick vara både detektiv och arkeolog för att ta reda på att den alls förekom på repertoaren. SF försöker tränga in så många filmer som möjligt, nu när det bara finns ett begränsat antaal biodukar i Luleå. Men resultatet blir då det här tråkiga, att vissa av filmerna inte marknadsförs och bara visas vid några få tillfällen. Och man undrar stillsamt: är det verkligen att ta sitt ansvar som ende aktör på biografmarknaden, SF? Och vad hände förresten med den utlovade satsningen på kvalitetsfilmer? Både Evening och Fjärilen i glaskupan kunde ju definitivt hänvisas till den kategorin. Men den potentiella publiken fick ju föga chans att se dem. Ibland känns onekligen saknaden efter av SF uppköpta och därefter nedlagda Royal-biografen svårare än den alltid gör. Vi tar lite mera filmorienterat även som avslutning och säger farväl till den amerikanske skådespelaren Roy Scheider, som har dött vid 75 uppnådda år. Försedd med ett karakteristiskt kantigt och benigt ansikte fick han ofta spela tuffa och nonsensbefriade poliser, som exempelvis polischefen i den lilla byn vid kusten i Spielbergs Hajen (1975). Ett särpräglat ansikte har alltså försvunnit från filmdukarna. Vi som gillar riktiga karaktärer minns ändå Roy Scheider. Katten Malin håller ständig koll. Henne lurar ingen. Alls. Och det pågående äventyret fortsätter. Så länge som det bara är möjligt.
