Våren kom till Luleå i helgen och markerade sig via rena och rama högsommartemperaturerna. +20 grader är man ju knappast någonsin van vid på 1 maj! Och kvällarna är inte fullt så mörka som de var för bara en kort tid sedan. Vidare märker man att det är vår på de många högarna med hundbajs som ligger kvar på gator och trottoarer, eftersom hundarnas hussar och mattar är för slöa och oföretagsamma (eller kanske kräsmagade?) för att orka ta upp efter sina, med all rätt, skitnödiga kompisar. Det är ju, helt enkelt, ett jävla sätt. Bättring - kan man kraftfullt kräva! Våren, som rätt mycket liknade några väldigt fina sommardagar, höll ju i och för sig i bara några få (två) dagar. Måndagen kom med den sedvanliga blåsten igen, men även med försonlig sol. Ett annat pålitligt vårtecken är A-lagarna som även de tinat fram och belägrat parkbänkar och kyrktrappor. Låt dem för all del sitta där. Vårsolen är till för alla. Själv tog jag mig för att släpa ut en väl insutten gammal gungstol från förrådet och placera den kamraten, som har hängt med väderbitet och länge, på en veranda. I solen. Där satt jag sedan, i relativt godan ro, och åt ur en påse med cashhew-nötter och läste den ärrade Eldkvarn-sångaren Plura Jonssons rapsodiska redogörelse för sitt liv, i bokform: Resa genom ensamheten - Svart blogg och det ljuva livet (Norstedts). Tveklöst en uppriktigt ärlig, i stora delar självutlämnande och även rätt rolig bok. Från en som verkligen har varit med. Men som inte alltid minns så bra. På grund av för mycket. Av allt möjligt mycket. VÄLDIGT MYCKET. Tillsammans med den några år yngre brorsan Carla (och basisten Tony Thorén) har Per Plura Jonsson ägnat större delen av sitt liv (bortåt 40 år) åt bandet Eldkvarn, som inledningsvis hette Piska mig hårt (uselt bandnamn!) men som behärskade sig och hittade namnet Eldkvarn i stället. Historien börjar i Norrköping och såväl bröderna Jonsson som de andra i gruppen kommer från en bakgrund av medel- och arbetarklass. Föräldrarna hette Bror och Magda Jonsson. Han var textilingenjör och hon hemmafru. Om dem har Plura mycket att kärleksfullt berätta. Inte så mycket om den några år äldre systern, som dog i en bilolycka och som han knappt minns. Mamma Magda var i stort sett skräckslagen för att sonen skulle bli musiker. Han blev det i alla fall. Och han berättar om detta, och om mycket annat, på ett ocensurerat sätt och med iakttagande av ett rappt tal- och bildspråk. Mycket kärlek i minnena från barndomens Norrköping, med sitt myller av små och större fabriker, biografen Rialto (som de bodde granne med), café Broadway, Motala ström. Första plattan kom 1974. Sedan har det kommit åtskilliga. Genombrottet ägde rum 1979 med Pojkar, pojkar, pojkar (och refrängen "här kommer ett hundår till!"). Den sämsta skivan var Ny klubb, från 1984. Den bästa Himmelska dagar, från 1987. Senare kom den monumentala hiten Kärlekens tunga. Och Svart blogg. Stora delar av främst 80-talet dominerades av sprit och narkotika. Plura har faktiskt skottat i sig nästan vad som helst: röka som hasch och marijuana, centralstimulerande piller, kokainet, som långa tider var hans allra bästa vän. Sprit har han hällt i sig ohämmat. Öl, konjak, champagne. Jag fattar inte riktigt hur han har pallat. Plura är några år äldre än jag och jag känner mycket väl igen värderingarna kring festandet, men det här tog ju uppenbarligen aldrig ens någon paus. Men han hann med annat också. Fem äktenskap. Fyra barn. Bisarra övningar med groupies, tillsammans med exempelvis medlemmar från Ebba Grön. Kvinnosynen avslöjas som ibland rätt ... märklig ... Och han har ändå klarat sig rätt okej. Minnet är väl inte helt intakt, men kroppsligt hänger han med. Hela tiden registrerar han en stor förtjusning och ett riktigt stort intresse (från mamma!) av all slags mat. Det är bruna bönor med fläsk, stuvad vitkål med stekt falukorv, stekta köttbullar, lamm, inlagd sill, kokt gädda och en hel del annat. Alltsammans prydligt uppräknat och ihågkommet. Med kärlek och lust. Nästa år kommer det för övrigt en kokbok från Plura! Jag har sett Eldkvarn live en hel del gånger under årens obarmhärtiga lopp. Ofta på gamla Kåren, på Skeppsbrogatan i Luleå (jag minns för övrigt en gång när Plura gick rakt genom dörren där - och jag menar verkligen rakt.genom.dörren. Med glas och allt). Ofta med mycket stort nöje också. Sedan hade de en period när de spelade ofta på Fiskekyrkan också. Den senaste gången jag såg dem var på Acusticum i Piteå. Mogna, värdiga, äldre män. Men fortfarande spännande och bra. De har fått en nytändning, helt klart. Plura Jonsson väckte uppmärksamhet med den blogg han skrev. Och nu en hel bok. Det är respekt det handlar om. Och i det allra sista stycket i boken skriver Plura så här: "Allting stämmer inte, ingenting är som det synes, allting snurrar runt, du stiger på fel buss och går av vid rätt hållplats. Du reser på enkel biljett, du sitter i restaurangvagnen och genom din spegelbild i tågfönstret ser du landskapen fara förbi i skymningen, fälten, ängarna och skogarna, sjöarna och bryggorna där ekor är förtöjda, landskapen du lämnar och är på väg in i, ljuset på himlen över städerna, ditt ansikte i fönstret, bara ditt ansikte, inget annat. Det är mörkt nu, det är natt - det är bara en dröm". Så kan en gammal ärrad rock’n’roll-poet, kärleksfull kämpe och rumlare också uttrycka sig. Rätt fint, va? Nästa gång kan det handla om några av de 1.001 skivor som Du (och jag) inte kan leva vidare utan att åtminstone någon gång ha lyssnat på. Katten Malin bestämmer från sin position. Och Äventyret fortsätter.
