Krönika: Om sånt som gör livet (ännu mera) värt att leva!

Ove "Luffarn" Söderbergs Mycket hedrande, minst lika värdefullt. Det är vid tillfällen som dessa man känner att det är med världens bästa läsekrets man har att göra. I morgon är det begravning. R.I.P. - "Luffarn". Och det är några få saker som aldrig gör mig besviken. Som gör livet (ännu mera) värt att leva. Som faktiskt mycket aktivt också kan bidra att få mig glad och på gott humör igen, om tillvaron har innehållit diverse dystra reliefer och molnen på himlen - rent metaforiskt - har tornat upp sig alldeles för hotfullt. Det är Martin Kellermans tecknade serie Rocky; i DN varje dag. Och det är också Matt Groenings animerade TV-serie Simpsons; i en eller flera TV-kanaler, i stort sett dagligen. Hittills har det aldrig slagit fel: jag har aldrig blivit besviken på vare sig Rocky eller Simpsons. Jag har aldrig läst eller sett ett dåligt avsnitt av någon av dem. Möjligen (men mycket sällan!) något som har varit snäppet under världsmästarklass. Men oftast handlar det ju om just det - världsmästarklass. Academy, All The Way, som ett klargörande amerikanskt uttryck sammanfattar läget. Det vanliga utgångsläget i Rocky är att hunden Rocky och någon av kompisar (det ska vara baserat på Martin Kellerman och hans polare) sitter någonstans (på en bar, ett café, hemma hos någon, på en strand - någonstans) och dricker öl samt samtalar om det samtida läget. Eller också säger Rocky exakt vad han tycker. Om ett och annat. Mycket mångordigt. Definierar läget, så som han diagnostiserar det. Skarpt. Syrligt. Nästan ständigt iskallt mitt-i-prick. Och jag har kommit på mig själv med att hålla med honom. Väldigt ofta. Snarare - alltid. Rocky är väldigt svepande och ofta även kategorisk i sina åsikter. Men - han har ju rätt. Det är bara att erkänna - visst har han det! Och detta finner jag alltså både väldigt underhållande, uppstudsigt och vitaliserande. Det har kanske hänt att jag inte har brustit ut i ett skratt eller åtminstone ett flin efter den dagliga konsumtionen av Rocky i DN. Men inte är det ofta. Snarare är det det omvända som gäller. En av dagens bättre stunder. Jämt. Simpsons har jag inte alltid tillfälle att se, exakt dagligen. Men eftersom serien rullar i ständiga repriser och det finns cirka 20 säsonger att plocka avsnitt ur - så är det aldrig någon större risk för mera avgörande abstinenser. Det är (nästan) alltid helt genialt. Den kontinuerliga berättelsen om den arketypiska amerikanska familjen med pappa Homer, mamma Marge, dottern Lisa och sonen Bart, babyn Maggie. Samt människorna omkring dem: grannen Flanders, den fryntlige indiske affärsägaren Apu, den koleriske barägaren Moe, farfar Simpson, kärnkraftverkets ägare Mr. Burns, TV-clownen Krusty och allehanda andra. Simpsons blir man aldrig less på och inte blir man besviken på den heller. Den TV-serien har fixat mig ut ur åtskilliga påfrestande situationer och mentalt melankoliska härvor. Må den aldrig riskera att försvinna ur de TV-tablåer som omger oss! Den tecknade serien Kalle & Hobbe erbjuder också filosofiskt roande stunder av högt läsvärde. Berättelsen om den lille pojken Kalle och hans trogna teddytiger Hobbe (som förvandlas till en alldeles riktig, om än talande, tiger när ingen annan än Kalle är i närheten - för inte är det väl bara i Kalles livliga fantasti som det är så?) som har att uthärda livets påfrestande vedermödor, inkluderande Kalles väldigt fyrkantiga föräldrar, är en evig begivenhet. Tyvärr får vi hålla till godo med eviga repriser av den, eftersom Kalle & Hobbes skapare Bill Watterson gick in i någon slags skaparkris för över ett decennium sedan och numera, ryktesvis, begränsar sig till att enbart sitta och trankilt stirra ut över öknen någonstans i New Mexico. Men någonstans finns det ju alltid en snögubbe till som ska byggas, en snöboll som ska kastas mot Susie, en skamvrå att i skolsalen stå i, en cykel att vara rädd för och en sliten gammal teddytiger att söka tröst hos. För en i grunden väldigt ensam liten pojke. Fast förstås: Hobbe är ju en riktig tiger. Och en riktig kompis. Visst är han ju det. Ni missar väl förresten inte TV-serien Big Love, som nu har börjat visas i SVT 1 (avsnitt två av tolv i morgon onsdag!)? Bill Paxton som mannen med tre (3) fruar att ta hand om, i den mormonstyrda staten Utah. Jeanne Tripplehorn och Chloe Sevigny som några av fruarna, Harry Dean Stanton som (en av) hans svärfar, Bruce Dern som hans kärve gamle far och Grace Zabriskie som hans hispiga mamma ("And I Mean It!") - han har det onekligen så det räcker till. Big Love är sannerligen en serie att upptäcka och att se. Gör just det. Och i morgon är det också Världsbokdagen och då är det ju extra lämpligt att plocka fram ett par böcker och läsa. Jag kan ju förmedla något av det jag just nu läser. Av de ständigt 10-15 olika böcker som jag håller i gång kan nämnas dansken Carsten Jensens episka Vi, de drunknade; Giles Blunts vildmarkskalla kriminalare När du läser detta; Jörn Donners Rapport från Donau (från 1962!); den nästan tusensidiga 1001 album du måste höra innan du dör; Stephen Kings senaste och extraordinära Dumas Key och Stig Björkmans fina skådespelarporträtt i Some Americans. Katten Malin besiktigar varje bok jag greppar genom att nosa mycket ingående på den. Samtliga av de ovanstående har hon nådigt godkänt. Och Äventyret fortsätter. As Always.

Krönika: Om sånt som gör livet (ännu mera) värt att leva!

Inledningsvis så känns det väldigt angeläget att få framföra ett mycket stort tack - för alla de mänskliga reaktioner som förra veckans krönika, om kompisen