Så här står det skrivet i inledningen av den roman som på svenska, av Jan Nyström och Lars Wilson, döptes till På drift - men som i sitt amerikanska original hette On the Road.
"Jag mötte Dean första gången inte långt efter det min fru och jag hade skilts. Jag hade just kommit över en allvarlig sjukdom, som är onödigt att prata om utom att den hade en del att göra med den eländigt tröttsamma skilsmässan och känslan att allting var dött.
När Dean Moriarty kom började den del av mitt liv som man kan kalla mitt liv på vägen." Så ja. Kan man efter en inledning som denna alls diskutera att inte läsa vidare? Nej, jag menar ju det - något annat är helt enkelt inte möjligt. Det var Jack Kerouac (1922 - 1969) som skrev On the Road (för hur lyhörd och följsam den svenska översättningen än är så har originaltiteln än helt annan känsla och rytm än den svenska; vi håller oss därför här till originalet) och det är i dagarna 50 år sedan den amerikanska originalupplagan publicerades, av förlaget Viking (i Sverige dök upp den först 1959, på KF.s bokförlag Rabén & Sjögren). Jack Kerouac, en fransk-amerikan från Lowell, Massachusetts, hade slitit och våndats med manuset i större delen av tre år innan han slutligen satte papper i maskinen och under tre febriga aprilveckor 1951, i ett enda verbalt utandningssvep, skrev ut det. Detta skedde på kalkerpapper som fästes till en 36 meter lång rulle; en så kallad "Scroll". Detta är en högst aktiv beståndsdel av myten kring Kerouac och On the Road och givetvis har den nyligen publicerade och reviderade nyutgåvan av boken betitlats On the Road - The Original Scroll. Manuset färdigställdes alltså 1951. Men boken kom inte ut förrän 1955. Ett flertal bokförlag gjorde tummen ner, innan Viking nappade. And As They Say: The Rest is History. New York Times förärade romanen en lysande första dags-recension av den aktade kritikern Gilbert Millstein, som jämförde den med Hemingways Och solen har sin gång med ord som "samma betydelse som Hemingways roman hade för 20-talets generation kommer Kerouacs att ha för den generation som blev vuxen i samband med andra världskriget". Allt det här berömmet blev, mycket snabbt och mycket grundligt, för mycket för Jack Kerouac som inte alls klarade av att jämföras med andra av tidens ungdomsrevoltörer som James Dean och Elvis Presley. Hans redan initialt kraftfullt etablerade drickande eskalerade gradvis och han blev en i olika TV-shower flitig gäst, ständigt allra minst salongsberusad och ofta även betydligt mera än så. Kerouac skrev i och för sig ytterligare några romaner, som Dharmagänget (ni kanske minns att det ofta refereras till den i TV-serien Lost?) och Big Sur, samt enrollerades av tidskrifter som Playboy och Esquire som mycket välbetald författare av diverse kolumner och annat perifert. Den rätt vaga litterära rörelse som kallades för The Beat Movement och som hängde fram Kerouac som sin galjonsfigur och för övrigt bland annat innehöll poeter som Gary Snyder, Lawrence Ferlinghetti och Allen Ginsberg, lät Kerouac endast med verklig motvillighet sig associeras med. I slutet av 60-talet hade drickandet passerat de flesta kända gränser och tolv år efter den monumentala framgången med On the Road var Jack Kerouac död. Bara 47 år gammal och inneboende hos sin mamma, där han tillbringade större delen av sin tid med att lyssna till stycken av Händel på en liten plastbandspelare. På fel hastighet, dessutom. Den nya utgåvan av On the Road som nu är aktuell, har befriat sig från de pseudonymer som Kerouac försiktigtvis använde sig av för sin bekantskapskrets som nu figurerar under sina rätta namn i romanen: Dean Moriarty har alltså blivit Neal Cassady, Carlo Marx har återställts till Allen Ginsberg och Old Bull Lee är återförd till den "Literary Outlaw" som William S. Burroughs var. On the Road är förvisso en av de där böckerna som "man bara ska ha läst". I mitt exemplar av den svenska originalupplagan står det att jag skaffade mig den 1977. Men det handlar alltså om originalet det; inte så självklart lätt att hitta, vare sig då eller ännu mindre nu. Innan dess hade jag en pocket och den läste jag som tonåring. Och påverkades väldigt starkt av. Berättaren Sal, identisk med Kerouac själv, genomkorsar i slutet av 1940-talet Amerika - ensam eller i sällskap av främst Moriarty/Cassady. Han liftar eller åker långfärdsbuss. Eller i någon rishög till bil, inhandlad på avbetalning. Och han träffar långtradarchaufförer, säsongs- och tillfällighetsarbetare, knarkare, bönder, homosexuella, fattiga och rika, luffare, mycket udda existenser, försäljare, nitiska poliser, väldigt generösa servitriser, jazzmusiker, mexikaner, drop-outs, sjömän och inte minst även flickor i varierande stadier av sexuella erfarenheter. Marijuanarökning och excesser på mexikanska bordeller. Det är keep swingin? typ hela tiden i On the Road och det var väl helt självklart att man sveptes med. Och helst önskade att få uppleva något liknande. Men - så blev det ju aldrig. Inte i någon omfattning som kom ens i närheten av det som Kerouac skrev om, i alla fall. Tyvärr eller inte, kan vi ju låta vara osagt. Men On the Road är en amerikansk klassiker som har behållit hela sin ursprungliga vitalitet på ett oanfrätt sätt. Och för tiotalet år sedan hade jag upplevelsen att få intervjua Neal Cassadys änka Carolyn, som var en spröd och mycket minnesgod kvinna som med stor retroaktiv tålmodighet förmedlade minnen om sin make, Kerouac och alla de andra. Allt nog: har ni inte läst On the Road - läs den. Har ni läst den - läs om den. Katten Malin struntar i vilket. Hon tittar bara ut mot hösten. Flegmatiskt begrundande. Äventyret fortsätter. Förstås.