Minns ni Efterlysningen i radio? På ett givet klockslag varje dag lästes det upp ett budskap till den tidens icke kontaktbara. Så här
kunde det låta:
”Till Hans Hansson på semesterresa i sydöstra Svealand i en blå Ford Anglia med registreringsnummer Z 23456: ring mor”.
I Norge var man mer rak på sak: ”Ring mor, far är död”, lär det ha låtit.
Mer om det senare, en ny fråga i stället: Har ni börjat fundera över slutet? Ja, inte den dag då vi loggar ut för gott utan när vi lämnar yrkeslivet. Den dagen förefaller minst lika dramatisk för många och frågan är dessutom högst aktuell. Pensionering är ett nytt fenomen, förr i tiden arbetade folk så länge de orkade och sedan hoppades de att någon annan fyllde krävan åt dem fram till sista fjärten.
Allmän folkpension vid 67 år infördes 1913. Då var medellivslängden 60 år. Tänk att många fortsatte att jobba flera år efter sin död! Folk var onekligen av hårdare virke på den tiden. Men tänk så förargligt att avlida före pensionsdagen, nästan lika försmädligt som att lämna jordelivet med outtagna dagar i semestersaldot.
I dag måste folk gå i pension om inte arbetsgivaren medger annat. Nu handlar det uteslutande om vilket arbete man har; ingen ifrågasätter att människor med så kallade skapande yrken knogar på, om det nu är det de gör – jag misstänker att de har så roligt att de inte kan sluta.
Arbetet är inte bara en födkrok utan lika mycket identitet och ibland livet självt. Vi går i pension och försvinner, inte bara från arbetsplatsen utan ofta helt och hållet. Jag förstår att ”skaparna” inte vill sätta sig under korkeken, pensionstillvaron är limbo för någon som i sitt arbete ständigt blivit både bejakad och rätt och slätt fjäskad för. För en grå panter är inte tillvaron så prålig.
En poet, en målare, en skådespelare och en musiker får, kan och närmast förväntas ge oss fortsatta prov på sin färdighet även i hög ålder, oavsett om vi önskar det eller ej. En driven chaufför får vackert dra åt handbromsen för gott. Och hoppas på att inte alla ABF:s kurser i knyppling är fullbokade.
Men glöm studiecirkeln säger dagens många displayslavar. Tack vare ny teknik och sociala medier är du aldrig sysslolös, ensam och bortglömd. Det är därför Efterlysningen inte längre behövs – alla kan nås, överallt och alltid. Och det är vår framtid, även efter slutet säger displayslavarna.
Då tänker jag på min värnplikt och min tid som signalist där. Då satt jag och knackade ut krypterade budskap i morse (da-da-da-ditt, di-da-di-ditt) med min telegrafnyckel. Vi signalister tränade för att öka vår snabbhet, en hastighet långt över hundra tecken per minut var målet.
Men ju snabbare vi blev desto svårare för mottagaren att hinna med. Vi turades om att sända och ta emot men satt man med nyckeln så var det ingen pardon. Vi struntade i om de på andra sidan kunde tyda budskapet, det viktiga var att briljera och ösa iväg så mycket information man kunde så fort som möjligt. Ungefär som twitter ... och bloggar, facebook med mera.
Därför påminns jag om min värnplikt när jag ser alla som sällan lyfter blicken från displayen. Mönstret för trafiken i etern är detsamma, då som nu – alla sänder men ingen tog emot. Frågan kvarstår: ”Is there anybody out there?”
Jag vet fortfarande inte vad jag ska hitta på när slutet är här. Men jag vet vad jag inte gör, inte ens om ABF har fullbokat.