Det är snabba kast i år. För några veckor sedan befann jag mig i Arizonas halvöken med frostnätter och dagar varma som svensk högsommar. På programmet stod jakt på prärievarg och ökenvaktlar. Detta var strängt taget en solsemester i jaktlig form, inklusive en rejäl shoppingdag och en och annan riktigt bra lokal restaurang. Det var då det. För några dagar sedan var det däremot skidturer som gällde. En halvmeter snö istället för grus och kaktusar, några minusgrader och lite snö i luften. Jag brände mig här också, men inte i solen. Bara på morgonkaffet i bilen. Målet var att försöka hitta en tjädertupp eller två, vilket inte riktigt lyckades. Eller jo, jag hittade tjädern, men jag kom inte närmare tjädermiddagen för den skull. Vi behöver inte gräva ner oss i den saken. Men båda jakterna gav en känsla av ett privilegium. Bara att få vara på de här platserna och se sådana här miljöer är något visst. Och kanske är jag lite udda på mitt sätt, men en viktig bit för mig var att båda jakterna var helt oguidade. Inget schema, ingen överordnad, ingen att skylla ifrån sig på. En reseledare ger mig ofrånkomligen en känsla av exkursion med skolan. Ansvaret är inte mitt längre, så jag börjar instinktivt famla efter en termos och kanske se mig om efter någon som ser ut att behöva en snöboll. På så vis kan jag ha en viss förståelse för att exempelvis norrmännen som idag jagar på våra statliga marker på samma villkor som svenska jägare vill fortsätta med det. Men varken norrmännen själva, finnarna eller danskarna släpper in grannländernas jägare på statlig mark och vatten på samma villkor som sina egna. På så vis undviker de trängsel och värnar jaktmöjligheterna för sina egna medborgare. Kanske kan Arizonas lösning vara något. Även där jagade vi på statlig mark, på egen hand och på ungefär samma villkor som om vi bott i delstaten. Med ett undantag - vi betalade fem till tio gånger mer än de lokala jägarna. Det är också ett fungerande sätt att undvika trängsel.
