Från min Sverigesemester minns jag landets godaste falafel. Den finns i Malmö och serveras i små hål i väggen, oftast runt Möllevångstorget. Gärna med blandad sås och extra haloumi.
Ett annat fint minne är sommarens första bad, i idylliska Alsjö i Hälsingland. Där har en av mina bästa vänner sin sommarstuga, med brygga på tomten. Jag sprang i när det just hade regnat, vattnet var varmare än luften. Jag tänkte att nu kan tiden stanna.
Medan jag har åkt söderut i sommar, har många andra rest norrut. Till vårt vackra Norrbotten med mjölkvita nätter, väldiga fjäll och storslagna skärgårdar.
Jag hörde förresten att Luleå Hamnfestival blev en succé, med musik och båtar i stället för fylla och stängsel. Vilken tur att Luleåkalaset fick somna in och ge plats åt något nytt. Nu låter det som att inga moln har funnits på min sommarhimmel. Så är det naturligtvis inte. Livet är som det är och vissa dagar har varit sämre än andra, så klart. Lycka är inget normaltillstånd.
Men på sommaren, när vi ska vara lediga, är kraven på lycka större. Folk ska grilla och dricka vin och bli solbrända och njuuuuta av varandra. Allt ska förevigas på Facebook och Instagram, så att lyckan verkligen finns. Om inte i verkliga livet, så på det eviga nätet.
Turistbranschen, eller besöksnäringen som den också kallas, är på detta sätt en lyckoindustri. Vi reser för att se något nytt – och kanske för att komma undan det gamla. Ofta för att börja må bättre på vägen.
I augusti 2010 köpte Karin Milton och hennes sambo Björn en vacker gammal gård på Gotland. Sommaren därpå öppnade de Stelor – ett hotell med restaurang i 1700-talsmiljö.
Sedan dess har drygt 40 livsstilsmagasin framställt Karin Miltons tillvaro som drömlik, härlig och felfri. I senaste numret av magasinet Filter försöker hon nyansera bilden:
– Tidningarna vill gärna att Björn ska vara vd och hålla på med ekonomin. Jag ska släppa ut håret och stå bredvid och le. Kvinnan ska sticka, laga mat, koka kaffe och baka bröd. Mannen ska stå med en skruvdragare, redo att bygga sin egen altan. Helst ska vi vara nyligen hemkomna från någon spännande semester och ha jättebra musiksmak. Det finns ingen annan norm än tvåsamheten, och alla relationer är underbara och kärleksfulla.
Karin och Björn separerade i december 2012. Det var svårt att både jobba och ha ett privatliv tillsammans. De äger fortfarande Stelor ihop, men det är Karin som driver det.
– Jag undrar vad tidningarna ska skriva nu. Vi har ju passat in i normen så himla bra, därför har det varit lätt att göra reportage om oss, säger hon i Filter.
Jag tänker på besöksnäringen i Norrbotten när jag läser det. Den marknadsför orörd natur och tillfredsställer gästernas längtan efter lugn. Men även människors sökande efter spänning. Att forsränna i vilda vatten och åka hundspann under norrsken kickar igång adrenalinet.
Allt det är helt okej – bara vi inte tror att Norrbotten måste erbjuda det perfekta livet, eller den fullständiga lyckan. Människor ska kunna resa hit när de är hela eller trasiga, utan att behöva svara upp mot några måsten eller normer.
Det oslipade, alltså den natur människan aldrig helt har rått på, är en av Norrbottens största tillgångar. Av det borde vi lära oss att människan måste få vara lika brokig som någonsin skogarna, fjällen och vattnen.
Det tillrättalagda är möjligen standard i glossiga livsstilmagasin. Men i verkliga livet väcker det perfekta bara känslor av otillräcklighet.