Och regnet det bara öser ner... Fast inte just nu. I Luleå, på måndagseftermiddagen, vid 15.30-tiden. Just nu markeras det uppehåll. Fast gråblåsigt, om än 17 +grader. Och i väderleksrapporten på radio hör jag någon, med svårligen återhållen skadeglädje (som ju är den enda sanna glädjen, brukar det ju framsynt framhållas), varsla om att det är mera regn på gång över Norrlandskusten. Till och med åska. Jag fullkomligen ryser av längtan och förväntan. För om jag nu ska vara fullständigt uppriktig så - är det ju det här sommarvädret vi är vana med. I Norrbotten (i alla fall längs Norrlandskusten) har vi föga vana med alltför många soldagar. Ramlar det ner ett gäng sådana i en lång och prydlig rad, så vet vi helt enkelt inte vad vi ska göra. Högst en eller två eller tre soldagar i rad fixar vi. Flera blir bara förvirrande ("nu äre´ nåt jävla fel på solen också - GÅ IN innan du får brännskador!") av. Och, som sagt, har vi föga vana med. Förra veckans bombhots-incident i bostadsområdet Svartöstaden i Luleå (någonstans försökte namnändringen "Svartöstan" lanseras; de som hade med den texten att göra borde ha vetat bättre - men vi slapp ju i alla fall, förvånansvärt nog, den präktiga gamla stilstudieklyschan "bostadsområdet i järnverkets skugga") var ju mest av det pinsamma slaget. Och behandlades även på det sättet av de till "bombområdet" närboende grannarna. Man väntade sig bara att de gamla fina poliserna Kling och Klang skulle komma ångande och börja peka med hela händerna och ta över hela showen. Det föll mig faktiskt in att man borde ha gjort med denna högst möjliga bomb (som visade sig vara ett hemmabygge av klar McGyver-karaktär) som den småländske hedersmannen Åsa-Nisse föreslog sin kompis Klabbarparn när de befann sig ute på en ej tillåten jakt: - Skjut - så vi får se vad det är för något! - Men det är ju ändå kul att det händer något i Svartöstaden också, som en därstädes boende ortsbo trankilt sammanfattade situationen. "JAG ÄR SEXUELLT FRUSTRERAD" vrålade en förstasidesrubrik på en av kvällspressens nöjesbilagor (ok då - det var Expressens Fredag) ut och jag köpte den direkt och tveklöst. För det var ju denna kolumns favoritbimbo, the one and only Linda Rosing, som hade laddat om och var tillbaka i spalterna igen. Efter en omotiverat lång frånvaro från desamma Efter att ha tagit del av själva texten framgår det hur tydligt som helst att Linda Rosing är sig hur lik som allra helst. Det står ingenting om hur hon har det med botoxen nu för tiden, Linda. Men hon har droppat Farmor Anka-läpparna hon belastade sig med där ett tag. Ingen (inte ens hon själv) torde sakna dem. Men hon har en del vassa och genomtänkta tankar som hon gärna vill dela med sig av. Hör här: - Som singel så vänjer man sig av med sexlivet och då blir det en massa energi över. Energin jag la på sexlivet i mitt förra förhållande (det med dörrvakten Fadde, min anmärkning) lägger jag på mitt jobb nu - förstå vilket bra jobb jag kommer att göra! - Men det är klart att jag är sexuellt frusterad. Fanns inte Linda Rosing, singel och 34, så hade någon förmodligen fått uppfinna henne. Och någon får väl helt enkelt nu offra sig och ställa upp och hjälpa tjejen i fråga. För att vara "sexuellt frustrerad" kan vi ju bara inte ha, när det gäller henne. Följande mollbetonade interiör från Linda Rosings nuvarande liv måste också vidareförmedlas: - När vi kollar på film hemma och mina vänner sitter och gosar i soffan, får jag sitta ensam på kanten. Jag säger då det! Fattar vi verkligen den hela tragiken i det här läget? Antagligen inte. Linda Rosing upprätthåller i alla fall obesvärat sin status som bimbo. Nu är det bara någon som hjälper henne att "inte behöva sitta ensam på soffkanten" som fattas. Det det handlar om nu är - att STÄLLA UPP FÖR LINDA! Något annat går ju inte. Se där: nu regnar det igen. Klockan är kvart i fem och allting känns som det verkligen ska kännas. Mina egna planer var att det skulle utbryta semester i går. Men jag tänkte om och flyttade fram det paketet några veckor. Sämre väder kan det ju i alla fall ändå inte bli. En väldigt bra ny tidskrift som verkligen kan rekommenderas heter Filter, har hittills kommit medf en handfull nummer och blir bara stadigt allt bättre. När man läser den finner man sig plötsligt fastnande i artiklar om plast eller dataspel, som man väl sällan hade trott att man alls skulle fastna i. Men - det är kvalitet i Filter. Och det rör sig om långa texter. Fullt medvetet val av redaktionen. Vi hoppas på ett långt liv för den här spännande tidskriften (som alltså inte är något för dem som gillar eller tror att det finns någonting annat än Metro). Sommardeckarna i SVT 1 och 2 håller också den förväntade stilen. Morden i Midsomer har skärpt till sig ordentligt och Mördare okänd är bara bäst, med Trevor Eve (för länge sedan privatdeckaren Eddie Shoestring) kärv och hetsig som polisteamets chef Boyd. Men allra bäst bland sommarens TV-serier var i alla fall John From Cincinatti. Så hemlighetsfull att man kopplade noll eller borde ha rökt en hel del jazztobak för att kanske göra det. Men vilken närvarokänsla, dialog och spel från samtliga medverkande! Och Rebecca De Mornay, som farmor, såg ju fortfarande helt sensationell ut, vid 48! Den tog slut i söndags. Men vi har ju fortfarande den norska Berlinerpopplarna (om den mest dysfunktionella familjen sedan Lars Norén var som allra mest i gasen) och Carnivále (om gott och ont i anslutning till ett tivoli på 30-talet; jag har sett alla avsnitt och det är spikrakt rakt över disk genialt) att trösta oss med. Tills vidare gör vi helt enkelt som de gör i Amerika - när det regnar. Vi låter det regna. Katten malin befinner sig djupt inne i en komplicerad löpperiod och snor mest runt sig själv och gnäller. Men och oavsett allting: Äventyret fortsätter.
