Krönika: Upp till kamp! - och grattis Willie

Och i förmiddagsdimman vid Örnäsets vårdcentral i går måndag, där jag fridfullt kom haltande, fick jag av en alldeles riktig kommunalare mig ett gammaldags hederligt flygblad stucket i handen också. Där var rubriken "Nej till privatiseringar och högerpolitik!" och detta följdes av "Nej till privatiseringar av våra jobb, våra bostäder och våra gemensamma tillgångar - oavsett vem som beslutar om dem". Det är anställda vid den tekniska förvaltningen som manar inte enbart kommunalare utan vem som helst, att ansluta till det demonstrationståg som startar 12.00 vid Smedjan i Luleå, förstås på 1 maj, och som har som sin uppgift att säga ifrån. Mot kommunledningens privatiseringsplaner. Jag citerar ytterligare lite ur flygbladet: - Kommunledningen verkar bry sig mer om betyget i Svenskt näringslivs företagsrankning, än om service och villkor för vanliga arbetstagare. Och som flygbladsutdelaren tankfullt tillade: - Det är alltså på allvar dags att säga ifrån nu. Till Kalle Blåst och andra i kommunledningen som inte tycks känna igen en vanlig arbetstagare längre. Kalle Blåst? - Ja, Petersen alltså. Det är många som kallar honom så nu. Själv ämnar jag prioritera något helt annat på den kombinerade arbetar- och kristna helgdag som torsdagen innebär, nämligen gästspelet av musicalen Sound of Music, som förekommer i Luleå den dagen. Pernilla Wahlgren i den roll som Maria som Julie Andrews gjorde i den legendariska filmen från 1965 och Tommy Nilsson som den taktfaste kapten von Trapp, far till en närmast oändligt stor barnaskara. Den rollen axlades för övrigt i filmen av Christopher Plummer. Jag värderar absolut inte den här föreställningen (eller någon annan) i förväg. Den är endera bra. Eller dålig. Det enda som jag kan (och för ögonblicket - vill) konstatera är att Sound of Music tillhör de outslitliga musicalernas tappra skara. Filmversionen sjunger man numera jublande karaoke till och ständigt nya scenversioner regnar hejdlöst ner, överallt i världen. 1 maj, ja. Inte heller den dagen som den är numera, har ju särskilt många likheter med hur den var i sina fornstora dagar. Då stod man och räknade deltagarna i socialdemokraternas tåg och hur respektingivande siffror man än kom fram till, så hävdade arrangörerna alltid - och lika envist - att man tagit till i underkant. Men Sporthallen överfylldes så den nästan knakade sönder när höjdare som finansminister Gunnar Sträng; för säkerhets skull armerad med såväl breda hängslen som en lika bred livrem, eller statsminister Olof Palme talade där. Och dagen före är det ju alla potentiella pyromaners och amatöranarkistiska bombkastares egen högtidsdag, när Valborgsmässoafton utbryter och våren ska anmäla sig ordentligt och officiellt, allt medan skrovliga manskörsstrupar gemensamt harklas för att exekvera Vintern ra ..., Sköna maj välkommen! och annat lämpligt ur repertoaren. Och alla majbrasor bara lydigt brinner upp och sedan ner. I all evighet. Amen. 30 april innebär födelsedagsfirande för HKH C-G av fosterlandet och SVT-kollegan Mary D. Men åldersmässigt kommer dessa ändå inte i närheten av den oförbätterligt väderbitne gamle lägereldspoeten och jazztobaks-aposteln Willie Nelson - countrysångare el extraordinaire och textförfattare samt även skådespelare, som fyller 75 år den här dagen! Han reser vi oss nu upp och stryker av oss huvudbonaderna och hurrar för (ALLA! - CHEERIO!). Samt utbringar även en gemensam skål, gärna i Maker's Marks excellenta bourbon, för good ol' shotgun Willie! Det tillhör det här livets stora och sant omistliga minnen att jag en gång, för cirka 15 år sedan och i hans turnébuss som stod parkerad utanför Cirkus i Stockholm, fick en intervjuaudiens med Willie Nelson. Tillsammans med den engelske musikjournalisten och författaren Barney Hoskyns, som kommit flygande från London för att få träffa ikonen Willie, avslutade jag den långa raden av intervjuare. Willie var hur tillmötesgående och generös som helst. Mot oss alla. Före oss var några representanter från hans svenska fanclub, försedda med varsin typ resväska till bristningsgränsen fullpackade med skivor, som de förstås gärna ville få signerade. Folk från skivbolaget började ha åsikter om det där, men då ingrep Willie Nelson själv och förklarade självklart och alldeles resolut att: - Det här är mina fans. Utan dem skulle jag inte vara här i dag. Jag signerar hur mycket som helst. Och gärna! Och - så gjorde han det. Efter att vi hade vårat snack; vi skulle få 15 minuter men fick drygt 45 minuter, ställde Willie en fråga till Barney Hoskyns, Kurirens fotograf Håkan Gidlöw och mig: - Ni verkar ju vara trevliga killar. Ska ni inte ta och hänga med oss på bussen till Köpenhamn? Men tvärdumma som riktiga jackass-åsnor tackade vi nej. Hoskyns skulle tillbaka till London och vi skulle väl tillbaka till Luleå. Därmed missade vi chansen att hänga på riktigt med en "living legend". Man kan ju faktiskt utbrista i ett redigt retroaktivt satan! Trots sin ålder gör Willie fortfarande minst 250 gig årligen. Oändlig respekt! Och han hävdar att han aldrig sover så gott som ombord på turnébussen... Allt detta och: man kan vakna sämre än till den glada stämma i P 4 och Radio Norrbotten som tillhör morgonprataren Lena Callne. Det kan man garanterat, förvisso och sannerligen. Katten Malin håller för sin del järnkoll på närområdet. Alltid lika trofast pålitlig. Och: Äventyret fortsätter. Visst gör det?

Krönika: Upp till kamp! - och grattis Willie

Nu lägger vi in överväxeln - 1 maj och Kristi Flygare infaller på samma dag nu i veckan, på onsdag!