Krönika: Vi som överlevde mellanölet

Massor av mina jämnåriga kompisar blev aldrig så gamla som jag är nu. De söp, knarkade och sniffade ihjäl sig. Begick självmord eller blev ihjälslagna. Det hade kunnat vara deras historier som Tom Alandh berättade i sin starka men dystra doumentär som sändes i söndags kväll - Vi som överlevde Rågsved (repris på torsdag eftermiddag i SVT 2; missa inte ett kvalitetsprogram när ett sådant förekommer!). Jag tänkte på det när jag såg programmet. Och för första gången på ibland åtskilliga år tänkte jag också på dem som ibland bara blev 15 år. Och i den späda åldern gav sig iväg på den resa som det inte finns någon returbiljett till. Jag var på mitt livs andra begravning när jag var 15 år. Då var jag även kistbärare. I kistan låg Thomas. Som hade sniffat ihjäl sig på trikloretylen. Han ingick i ett gäng som ägnade sig åt att sniffa aktivt. Det var populärt att sniffa då. Och ännu populärare att dricka mellanöl. Det fanns fyrpackar med små 33-centilitersflaskor, som kostade några kronor. Större 45-centilitersflaskor kostade 90 öre. De såldes i alla livsmedelsaffärer och var hur lätta som helst att få tag i. Vilken ålder man än befann sig i. Sprit och vin (av någon anledning var starköl aldrig speciellt gångbart då) var det heller inte någon match att fixa. Ett fullständigt odrickbart vin som hette Beyaz och hade trampats fram i Turkiet kostade under femman. Det fanns de som drack det som vatten. Men A-lagarna var märkestrogna och höll sig till det anilinfärgade Rosita. I lumpen (på Lv 7, mestadels, där Kronan nu ligger) i början av 70-talet som härdades vi genom att köpa mellis i plastglas på Markan och sedan tävlade vi, bord mot bord, med varandra. Genom att se vem först nådde taket från bordet. Med staplade plastglas. Lite senare än min muck från det militära gick en kompis som hette Conny in i en garderob, steg upp på en stol och hängde sig i en lina, som han hade monterat i en krok i taket. Redan tidigare hade P-O försvunnit. Han som somliga kallar för ett slocknat geni. Nu brann det i haschpiporna lite överallt. Folk satt på Gültzau-udden, på Floras kulle och på somrarna när bolaget fortfarande fanns kvar på Örnäset såg det ut som någon epidemi av svårartat slag hade dragit fram och sopat till, bland dem som satt och låg - utslagna - på gräsmattan framför Cityhuset. När jag gick i nian på Östra skolan (det var, vilket kan försäkras: en allsidigt tuktande upplevelse) åkte vi på skolresa till det som då fortfarande hette Leningrad. Där erbjöds vi att, för första gången för säkert de flesta av oss, att köpa hasch. Vissa fortsatte spikrakt in i den genren. Fängelsestraff, ett liv i rullstol efter ett flertal hjärnblödningar, permanenta hjärnskador, tidig sjukpension - är hur det gick för några. Jag kan titta på ett gammalt klassfoto och minnas dem som har gått vidare. Marie, som åts upp av cancer. Bert, som klagade på en grannes högljudda musik och blev uppsökt av hennes kompisar, som kastade honom ner för en trappa så att han dog. De som gjorde det fick inget straff. Avsaknad av bevis. Leif, som till sist bara inte orkade mera. Stackarn. Det finns åtskilliga andra som jag varit mer eller mindre bekant med och som har dött som utblåsta ljus: Kjelle, Gustav, Kalle Gustaf som jag jobbade med på järnverket, Kjell, Jan-Olof, är bara några; ett fåtal, av dem. Vi som överlevde mellanölet (och allt det andra) klarade oss. Vi är uppenbarligen samurajer och krigare. Fast sånt där kan ju bero på många andra orsaker också. Men en sak kan vara helt säker: det fanns ingen frihet i mellanölet. Eller i det urinprov som hette Beyaz. Eller i en pipa med rock'n'roll-tobak. Endast friheten att låta det gå åt helvete, i så fall. Eller som Kris Kristofferson skrev i texten till den sång som är bland de sannaste som finns och som Janis Joplin och många andra också har tolkat - Me and Bobby McGee: - Freedom's Just Another Word For Nothing Left To Lose. Och Kristofferson lever och kommer till Storsjöyran i Östersund den 2 augusti. Är vi där då? Vi lämnar det där och ägnar resten av utrymmet åt film. Vill ni se följande filmer på bio, i Luleå och resten av Norrbotten: There Will Be Blood, en stor episk film som Daniel Day-Lewis fick en huvudrolls-Oscar för; 3:10 Yuma; kraftfull western med Russell Crowe och Christian Bale; Into the Wild; ett ödesdigert och verkligt äventyr för en ung man i Alaska, regisserat av Sean Penn; I'm Not There; där Bob Dylan gestaltas av ett gäng olika skådespelare; Gone Baby Gone; stark thriller efter stark bok av Dennis Lehane; In the Valley of Elah; angeläget drama med Tommy Lee Jones. Gå då till Filmstaden och de andra biografer som finns i länet och KRÄV att de kommer till respektive plats. KRÄV DET! SF, som är dominant på marknaden, printar upp så få kopior av de här filmerna att de aldrig tar sig till små eller ens mellanstora städer. Fyra eeller sex kopior per film. Då är det kört. MEN - filmer som den nya Rambo-rullen, den kommer överallt. Men det är ju det att då snackar vi kvalitet. Det kanske jag i hastigheten glömde bort. SF lovade att värna om smalare kvalitetsfilmer genom att visa dem under etiketten Smultronstället. Det tycks de ha glömt bort. Men filmer sänds ibland till Luleå, utan affischer och endast mycket sparsamt annonserade, för att visas endast på mycket sena föreställningar eller endast på lördags- och söndagseftermiddagar. Då är det mera en slump att folk hittar fram till dem. Och inte att undra på att de inte drar folk. SF har faktiskt ansvar för att vi ska få se annat än Rambo. Nyligen skulle det fina dramat Försoning bara visas här en kort tid, men efter en bra recension började salongen fyllas varje kväll. Då blev den kvar. Katten Malin vet nog att nu är det Mars. Antar jag. Med lätt oro. Äventyret fortsätter nämligen. Även för en katt.

Krönika: Vi som överlevde mellanölet

Jag är 53 år nu, om några månader fyller jag 54. Född 1954, alltså.