Krönika: Vi som var med minns VM-seglingssommaren

En av de där sommarnätterna i juni och önskenatt i P 3 och P 4-radion. Någon vill höra Summer of ’69 med Bryan Adams och får det. Och alldeles oavsett att den här låten, enligt insider-info, inte alls handlar om 1969 års sommar utan om något helt annat med siffrorna 69 inblandade (hmm...), så sätter den i gång en minnesreaktion hos mig om en helt annan sommar. Den som helt och hållet och på alla sätt övermannade oss för 20 år sedan. Den som vi som var med om den aldrig kommer att glömma. Den som åtminstone i Luleå redan för länge sedan har blivit legendförklarad. Nämligen: VM-seglingssommaren 1988. Från slutet av juni till början av juli. Oavbrutet soligt (minns ni uttrycket "en stor fet sol" myntat av lokalradioprataren Olle Westerlund?) var det - kanske inte exakt hela tiden. Men vi vill åtminstone minnas det så. För fulla segel. VM för tolvor, den där sortens båtar som bland annat deltar i prestigetävlingen America’s Cup. Deltagare från hela världen. Av någon anledning så minns jag speciellt en tolva från Australien som hette Kookaburra. Det förklarades tidigt att celebriteten Aga Khan skulle komma hit och inviga VM. Att det skulle behöva byggas en helikopterramp på Stadshotellets tak för att ta emot honom. Fullt pådrag. Länge. Men inte tusan kom det någon Aga Khan inte! Men en del kändisar förekom i alla fall, bland de nästan 20.000 åskådarna som under midsommarnatten tittade på tävlingarna - och midsommarfirade - nere i Södra hamn i Luleå. Alexandra Charles; hon som hade varit pionjär på discotek-området i Stockholm och fortfarande (då - inte nu) florerade flitigt i svängen, stod där på kajen och njöt av folklivet, midsommarnatten och allting. Då sträcktes en flaska fram mot henne av en spenslig arm:"Vill fröken smaka lite norrländskt midsommardricka?" Och det ville faktiskt Alexandra Charles! Det blev jag både åhörande och åsyna vittne till (jag kände faktiskt han som så generöst bjöd också). Hon höll redan i ett glas som det, gissningsvis, hade varit champagne i. Det sträckte hon fram och midsommardrickat slogs i. Därefter skålade hon och drack. Med full koll på ansiktsmuskulaturen. Way To Go, Alexandra! På Kuriren jobbade vi dygnet runt. Inte några fjantiga "nästan" här inte. Vi gjorde det. För att vi tyckte det var kul. Någon övertid fick vi knappast. Men vi hann med att festa och ha kul också. Bland annat var det en sommarvikarierande reporter som hette Britta Leander som varje dag skrev ihop en summering av vad som hade hänt. På engelska. Starkt gjort. Och vi kom med extra bilagor (för all del: det gjorde konkurrenten också) och jobbade så mycket vi bara kunde och orkade (ok: vi var ju 20 år yngre då). En natt hamnade vi på Frasses korvbar (nuvarande Matstället) på Storgatan med nyhetschefen "Stickan" Enbom, som beställde ett skrovmål och slog sig ned för att äta det. Oturligt nog hann han bara äta cirka hälften, innan ögonen gick igen och han ramlade rakt in i Morfei armar (alltså: han somnade). Ännu mera otur var det ju att glasögonen gled av och ner i det ketchupkletiga skrovmålet. Men - även det ordnade sig. Till sist hade det seglats färdigt och Kookaburra låg som segrare, med den svenska båten New Sweden på tredje bronsplats. Själv hade jag då, bland annat, rapporterat från kungens invigningstal och av någon outgrundlig anledning hamnat i ett flygplan som under en kvällsflygning med gästande prominenser nästan snuddade vid Kebnekaijses topp. Ja, vilken SOMMAR det var! Det vi fortfarande minns av den - ska vi verkligen aldrig glömma! Och så det av allt att döma oundvikliga. Igen. En sommarolycka. Med dödlig relief. En grupp dyker. Men en av dem kommer aldrig upp. Han ligger kvar på botten. Död. Just denna tragedi inträffade i lördags och den döde var den även internationellt välkände jazzpianisten Esbjörn Svensson. Endast 44 år. Jag träffade honom aldrig men jag hade privilegiet att få lyssna på honom och hans trio vid några tillfällen. Och det var ... sällsamt. Närmast benådat fint. För omkring 40 år förolyckades en annan svensk jazzpianist - Jan Johansson. Då - en bilolycka. Nu - en dykolycka. Den gudarna älskar dör tidigt, står det nånstans. Och kanske är det så. Både Johansson och Svensson gjorde i alla fall oförglömlig musik. Den dör aldrig. Lyssna och känn det. In i evigheten. Och så bara ett tips - om ni har kabelkanalen Canal +. För närvarande visas det en dokumentär där som heter Har någon sett Andy? som har producerats av bolaget HBO. Om ni har möjlighet - se verkligen den. Den är gripande på ett närmast påträngande sätt, i sin berättelse om en liten pojke som försvann för 30 år sedan. En kamrat glömde dock aldrig Andy. Och hon gjorde den här aktningsvärda dokumentären. Och så bara ett enda lästips. För midsommaren: Människohamn av John Ajvide Lindqvist. Ordfront. Jag har bara hunnit ungefär 120 sidor i den, men den är påfallande djupsuggestiv i sin berättelse om hur en liten flicka bara försvinner. Utan spår. En dag ute på isen. Det är något mycket skrämmande där ute. I skärgården. Jag sitter på verandan och hör hur gräset växer och läser den här boken. Katten Malin ligger i fönstersmygen där inne. Och håller fullständig koll.Och äventyret - det bara fortsätter. Rakt in i själva sommaren.