Dag har hunnit bli kvÀll nÀr vi lÀmnar det starka solljuset bakom oss och försvinner in i Kirunavaara. Emma Eliasson sitter i framsÀtet tillsammans med arbetsledaren Rami Vaattovaara. Han styr den smutsiga företagsbilen med van hand lÀngre och lÀngre ner i gruvan. Vi bromsar för skarpa kurvor och mötande fordon och passerar dÄnande ventilationsanlÀggningar och traktorer i arbete.
FramÄt lyser bilens strÄlkastare upp de mörka gruvvÀggarna, i backspegeln Àr det oftast svart. Efter tio minuter vÀnder sig Emma om.
ââVi Ă€r framme nu, sĂ€ger hon och justerar hakremmen i den blĂ„a hjĂ€lmen.
Vi svÀnger bort frÄn snedbanan fram till arbetskuren pÄ nivÄ 740. HÀr samlas de, alla nio i skiftlaget som den hÀr veckan jobbar frÄn 17.30 till 02.00.
PÄ den lilla byggnadens yttertak har nÄgon hÀngt upp hockeyflaggor. BÄde LuleÄ Hockeys rödvita och SkellefteÄ AIK:s svartgula fÀrger finns representerade. Sida vid sida.
â Det hĂ€r Ă€r mitt andra hem under somrarna, sĂ€ger Emma nĂ€r vi kliver in genom dörren.
Emma Eliasson Àr född i Karesuando men kom till Kiruna som sexÄring. Hon vÀxte upp pÄ Hjalmar LundbohmsvÀgen och kom i kontakt med ishockeyn som sexÄring. FrÄn början var de sex tjejer i samma Älder som lÀrde sig hantera klubba och puck i MatojÀrvi islada. de andra droppade av, en efter en, sÄ nÀr det var dags att kliva upp pÄ juniornivÄ var det bara Emma som var kvar. Hon lÀmnade senare Kiruna IF för Modo och har de senaste sÀsongerna spelat med BrynÀs i Riksserien, den högsta serien inom damhockeyn. FramgÄngarna kom snabbt för den talangfulla backen. Redan som 15-Äring spelade hon sitt första VM. Det skulle bli ytterligare fem VM-turneringar och tre OS innan Emma tidigare i Är tackade för sig och lÀmnade Damkronorna.
En tioÄrig landslagskarriÀr var över.
Emma var less och beskriver Damkronornas landslagslÀger som en outhÀrdlig pina dÀr hon de senaste gÄngerna rÀknat dagarna till hon fÄtt Äka hem igen.
â Det Ă€r alltid samma stĂ€llen och samma lag och jag kĂ€nner att det inte Ă€r sĂ„ utvecklande för mig lĂ€ngre. Jag stĂ„r och stampar pĂ„ samma plats och kommer inte vidare.
Inte ens de stora turneringarna som OS och VM lockar henne lÀngre.
ââVisst hade det kanske varit kul med ett VM pĂ„ hemmaplan men jag Ă€r sĂ„ less att jag inte orkar tĂ€nka pĂ„ det. Jag har ingen motivation alls just nu.
Under OS-Ären Àr Damkronorna i fokus och intresset Àr stort men de övriga tre Ären sliter spelarna i skymundan.
â Efter varje stor turnering sĂ„ Ă€r damhockeyn i framkant men sedan glöms den bort. Det pratas om nya satsningar men det hĂ€nder som ingenting, och jag orkar dĂ„ inte vĂ€nta pĂ„ en förĂ€ndring. NĂ€r det gĂ€ller utvecklingen inom damhockeyn sĂ„ gĂ„r den framĂ„t med myrsteg, sĂ€ger hon.
Att Emma sagt adjö till landslaget innebÀr inte att hon kommer sluta med hockeyn. Hon har ett alldeles fÀrskt treÄrskontrakt med PiteÄlaget Munksund/Skuthamn och kommer under kommande sÀsong att kÀmpa för nya segrar i Riksserien. Precis som hon alltid gjort. OS-silvret frÄn Turin 2006 Àr det största i hennes hockeykarriÀr. Det var hennes första OS och Emma var bara 16 Är. Det Àr den OS-turnering hon minns minst frÄn.
â DĂ„ förstod jag definitivt inte vad jag var med om, det Ă€r knappt jag gör det nu heller.
Under OS i Sotji i februari i Är förlorade Damkronorna bronsmatchen mot Schweiz med 3-4 och det Àr nÄgonting som fortfarande svider.
â Det Ă€r vĂ€l egentligen först nu som jag har börjat kunna se pĂ„ den som en ganska bra turnering, för min egen del och med tanke pĂ„ att vi faktiskt slog Finland i kvartsfinalen. Vi hade inte vunnit mot dem i ett mĂ€sterskap pĂ„ sju Ă„r.
Beslutet att lĂ€mna landslaget har inte pĂ„verkat Emmas trĂ€ningsmĂ€ngd och skiftarbetet passar Emma perfekt. Med ledigveckor och kvĂ€llsarbete hinner hon köra tvĂ„ pass per dag med löpning och styrketrĂ€ning. Ăven denna sommar spelar hon fotboll med Kiruna FF i division I. Det som frĂ„n början bara var tĂ€nkt som ett komplement till sommartrĂ€ningen har förvandlats till en seriösare satsning. Till skillnad mot hockeyn sĂ„ vet hon vad hon behöver trĂ€na pĂ„ som fotbollsspelare.
Det var efter OS i Vancouver 2010 som Emma sökte sommarjobb som laddare pÄ LKAB. Det hÀr Àr femte sommaren som hon jobbar med samma skiftlag. Hon trivs med jobbet och hon trivs med kollegorna, annars hade hon aldrig ÄtervÀnt varje sommar.
De första skiften i jÀrnmalmsgruvan var spÀnnande men ocksÄ jobbiga. SÄ jobbiga att Emma den första tiden hade svÄrt att sova pÄ nÀtterna. Hon fick gÄ flera internutbildningar för att lÀra sig yrket.
â Det var sĂ„ sjukt mycket nytt att ta in och jag var nĂ€stan lite chockad över hur stort ansvar jag som 20-Ă„ring fick ta nĂ€r det gĂ€ller att köra lastbil och anvĂ€nda sprĂ€ngĂ€mnen, sĂ€ger Emma.
Det finns tvÄ olika typer av laddare i Kirunagruvan. Emma Àr tunnelladdare som laddar horisontellt i orten och sedan finns det Àven rasladdare som laddar uppÄt för att skjuta ner den sÄ kallade hÀngvÀggen.
I arbetskuren pÄ nivÄ 740 fÄr skiftlaget besked om vad som gjorts under dagen och var de ska ladda under kvÀllen. Laddarna jobbar alltid tvÄ och tvÄ och Emma jobbar det hÀr skiftet tillsammans med sin kusin Mikael Johansson NÀrvÀ. De sÀtter sig i lastbillen och Äker ytterligare 150 meter nerÄt i gruvan. NÀr de kommer fram till orten som ska skjutas pÄ natten stannar Emma lastbilen och kopplar strömmen lastbilen som driver alla aggregat som anvÀnds. Emma backar in lastbilen mot orten. HÀr vÀntar 63 hÄl pÄ att fyllas med Nonel, en rördetonator, och det krÀmiga sprÀngmedlet som sprutas in med slang.
Det Àr mörkt, det droppar frÄn taket men ventilationssystemet dÄnar inte lika högt hÀr.
ââDet hĂ€nder att man stĂ„r och jobbar med vatten upp till knĂ€na och det kĂ€nns i kroppen om det varit mycket jobb under skiftet, berĂ€ttar Emma med hög röst medan hon för in en ny rördetonator i berget.
NÀr alla 63 hÄlen Àr laddade kopplas de ihop med pentyl och kopplas samman med en nÀsta ort. Klockan 01.30 varje natt skakar marken under Kiruna nÀr all sprÀngning genomförs.
Trots sina fem somrar som laddare sÄ kÀnner Emma att hon har mer att lÀra sig.
ââDet Ă€r ju rĂ€tt trĂ„ngt i gruvan sĂ„ man lĂ€r sig hela tiden hur man ska köra lastbilen och att hĂ„lla koll pĂ„ var man har dĂ€cken.
ââNej det tycker jag inte. Vi tar aldrig nĂ„gra risker nĂ€r vi jobbar. I gĂ„r till exempel var det smĂ€llberg pĂ„ ett stĂ€lle dĂ€r vi skulle jobba, det innebĂ€r att det Ă€r sĂ„ hĂ„rt tryck i berget att det kan flyga ut sten. Vi tog inga chanser utan Ă„kte dĂ€rifrĂ„n direkt.
Tidigare i sommar började en lastbil brinna i gruvan och flera det har satt sina spÄr hos Emma.
â Jag har nog inte riktigt förstĂ„tt hur allvarligt det Ă€r med brand i gruvan och hur snabbt det kan gĂ„. Man blir medveten om riskerna nĂ€r sĂ„nt hĂ€nder, sĂ€ger Emma.
NÀr skiftet Àr slut klockan 02.00 Äker Emma upp frÄn gruvan för att byta om i manskapshus A. Kontrasten kan Àven under natten vara stor mellan mörkret i gruvan och midnattssolens starka sken. Emma kliver vanligtvis upp vid niotiden dagen efter ett kvÀllsskift. Sedan bÀr det av till MatojÀrvi IP för ett löppass och senare under dagen ett styrkepass i gymmet. Strax innan 17.30 Äker Emma ner i gruvan igen för att driva orterna lÀngre in i malmkroppen.
â Jag tycker om att bli svettig nĂ€r jag arbetar och det blir man som tunnelladdare, sĂ€ger hon.