Doften av saffranskaka sprider sig i kollektivet, på köksbordet brinner stearinljusen och utanför fönstret singlar små snöflingor långsamt ner. På bakgården står snidade totempålar i trä och en översnöad rutschkana. Här har det en gång i tiden sprungit barnafötter på det som hette Rinkens dagis. Just nu bor Fatima Öhman och en 60-årig kvinnlig lärare här. Ryktet i Jokkmokk gör gällande att Rinken nu blivit något slags religiöst kollektiv.
Fatima Öhman ler åt påståendet.
– Det har bott lite alla möjliga här, men det är inget kriterium att man ska vara religiös, säger hon.
Hon bor i ett kollektiv av tre anledningar: sociala, ekonomiska och miljömässiga. Det är roligare, billigare och mer miljövänligt än att bo i ett ensamhushåll.
Är du rädd för att uppfattas som flummig?
– Ja, definitivt när jag var yngre. Det var obehagligt att bli stämplad. Nu blir jag frustrerad över att folk tycker att något är flummigt innan de vet något. Jag upplever faktiskt mig själv som jordnära.
Totempålarna har hennes bror gjort, det var också han som övertalade henne att flytta hit.
Fatima Öhman skär upp en bit mjuk saffranskaka och häller upp rykande kaffe i mörka koppar. Hennes livshistoria fram till nu har många hållplatser. Sedan tre år tillbaka bor hon i Jokkmokk, där hon på distans utbildat sig till sjuksköterska och för tillfället gör sin tio veckor långa praktik på kvinnokliniken på Sunderby sjukhus.
När hon var 14 år flyttade hela familjen från Karesuando, där hon bott sedan hon var fem år, till Luleå.
– För mig blev det en kulturkrock. När man bor uppe i Karesuando, men inte kommer därifrån, så känner man ju ett visst utanförskap. Vi visste att vår familj var annorlunda, med en annan livsstil. Även om det inte är så kul att vara annorlunda när man är liten så var det inte något jag spekulerade så mycket i. När jag kom till Luleå, och trodde att jag skulle kunna smälta in på ett större ställe, så fattade jag plötsligt ingenting. Folk interagerade på ett helt annat sätt, jag fattade inte de sociala koderna. Jag trivdes inte alls, säger Fatima Öhman.
Så hon flyttade. Till Färöarna.
– Jag tyckte inte om vad jag då trodde var svensk kultur, men som jag sedan förstod var västerländsk kultur. Allt man skulle sträva efter verkade märkligt, folk fick inte göra vad de ville. Det var inhumant och jag gillade inte det.
Hon kom tillbaka, gick några år på gymnasiet för att sedan flytta tillbaka till Färöarna. Hon jobbade på en fiskefabrik, läste till zonterapeut, jobbade på en båt och gick på folkhögskola innan flyttlasset gick vidare till Australien.
– Mestadels av tiden bodde jag på en farm. De hade olika djur men de försörjde sig på barnläger. Barn kom från stan och fick lära sig att mjölka kor och klippa får. Vi odlade det mesta själva, jag trivdes jättebra där.
Efter några år flyttade hon vidare till Nya Zeeland och den lilla bergsorten Karamea, intill en nationalpark. För att komma till Karamea måste man köra två timmar över en bergskedja tills vägen slutar. Landskapet var böljande kullar och mycket gräs. Ett tält var hennes hem och hon försörjde sig på att mjölka kor. Omgiven av ett hem med de flesta förnödenheter man kan tänkas behöva ler hon lite lätt åt minnet.
– Men jag trivdes med att leva enkelt. Det kan jag sakna här. Det är därför jag tycker att det är lite tråkigt att bo i Sverige, det går mycket tid och energi åt att bara tjäna pengar till att överleva. Jag upplever att det finns så mycket annat i livet vi människor kan ta till oss än det. Lever man enkelt så frigörs mycket tid åt att själv välja vad som är meningsfullt. På farmen jobbade jag för mat och husrum. Det är tillfredsställande att odla sin egen mat, veta var allt kommer ifrån och inte konsumera så mycket, säger hon.
Karesuando, Karamea och nu Jokkmokk. Fatima Öhman trivs bra på små ställen. Och var hon än bor, så har hon i grunden sin bahá’ítro. Den har hon vuxit upp med. I Jokkmokk sitter hon med i det lokala bahá’írådet.
– På varje plats där det bor nio vuxna bahá’íer bildas ett lokalt råd. Individerna har inget att säga till om som individer. Varje åsikt som jag uttrycker har jag gett till rådet, det viktigaste är att man tar enade beslut. Om man tagit fel beslut, då kan man ändra det och fortfarande ha kvar enheten. Har man orsakat oenighet är det mycket svårare att lösa. Man uppmuntras att uttrycka sina egna tankar och åsikter, men det är klart, ibland kan man konsultera i en evighet. Rådet har som uppgift att värna om vilka behov som finns i närområdet, både inom samfundet självt men även i övrigt.
Tron är grunden och avgörande för de flesta beslut hon tar.
– Som bahá’í tror man att människan har både en fysisk och en andlig verklighet och att vi behöver utveckla våra förmågor. Sedan har vi ett ansvar för att främja samhällets utveckling. Som bahá’í tror man också att alla religioner har samma syfte, är sprungna ur samma källa, men det som skiljer dem åt är den tid och plats de har kommit till på, säger hon.
En av grundprinciperna inom bahá’í är också balansen mellan vetenskap och religion. Det finns ingen motsättning däremellan.
Inom bahá’í finns inget prästerskap och man förnekar inte heller andra religioner.
– Vi säger att om religioner hamnar i det stadiet där de inte längre är en positiv kraft som skapar utveckling då ska man göra sig av med dem. Då är det bättre utan.
Det låter som en slags fredsmäklare?
– Det är mycket fredsarbete inom bahá’í, man uppmuntras att ha mycket samverkan med andra organisationer som jobbar för att skapa enhet.
Finns det någon Gud i ditt liv?
– Ja. Men jag kan känna att det, här i Sverige, kan vara klurigt att säga att man är religiös. Det har en negativ klang. För mig innebär Gud att jag tror det finns något som är större än oss människor. Det känns tryggt att veta att vi inte är det mest utvecklade i universum om man ser på hur vi beter oss, det skulle kännas ganska tragiskt.
Hon tycker att svenskarna har ett ängsligt sätt att förhålla sig till ord som andlighet och andlig utveckling. I vissa länder är de orden helt okej att använda men i Sverige upplevs de som flummiga – medan andra uttryck är helt okej.
– Här pratar man om att utveckla sina bra, inre egenskaper. Men det är exakt samma för mig, jag utvecklar min känsla för rättvisa till exempel, det är andlig utveckling för mig. Man är så upptagen av vilket vokabulär som används, det är tråkigt. I Sverige ses det som en svaghet att ha en tro och att man är stark om man klarar sig helt själv.
I höstas gjorde hon praktik på ett institut i Indien som arbetade med kvinnor ur lägre samhällsklasser. Hon blev sporrad att läsa vidare på temat internationell hälsa. I januari blir hon färdig sjuksköterska och då öppnas en ny värld av jobbmöjligheter.
– Det är själva tanken, att jag ska kunna jobba var som helst i världen.
Så du blir inte Jokkmokkare för gott?
– Jag har inget emot att ha Jokkmokk som bas. Men det här med att bo på samma ställe tror jag inte är allas grej. Då passar sjuksköterskeyrket perfekt. Man kan jobba några månader och ha lön och sedan jobba någon annanstans utan lön.