Thorbjörn Lindströms liv gick i 180. Han höll jämt i gång och var ute och fiskade, hälsade på folk och tyckte om att hitta på olika saker. Men plötsligt tog det tvärstopp. En dag för fem år sedan föll han ihop i hemmet i Kalix.
– Det bara svartnade för ögonen, och det hände fem gånger samma dag.
När hans dåvarande sambo kom hem åkte de till sjukhuset, och där blev han kvar. Efter några dagar på lasarettet började han skaka. Läkarna trodde att det var epilepsi och gav medicin mot det, men det hjälpte inte. Sedan misstänkte de stroke eller utmattningsdepression.
– De trodde att det var alltifrån nageltrång till als och tog alla möjliga prover utan att hitta något. Jag tror jag har ätit alla tabletter som finns på apoteket och ingenting har hjälpt.
Efter nästan tre år fick han diagnosen Parkinsons sjukdom. För en 40-årig småbarnspappa mitt i livet kändes beskedet nästan ofattbart:
– I början var det tungt och svårt. Muhammad Ali och Michael J Fox var de två som jag kände till. Framför mig såg jag en bild där Muhammad Ali stod och skakade, det kändes inte så kul. Jag visste inga yngre som hade sjukdomen, det var mest äldre som man hade hört talas om. Läkaren trodde först inte på parkinson, han sa: ”Nej, du är för ung”. Men så var det.
– Jag mådde inte alls bra. Jag hade skakningar, stelhet, problem med minnet, dålig balans, alla de klassiska parkinsonsymtomen. Nu får jag tabletter som lindrar symtomen, men jag är inte helt bra.
Reaktionerna från omgivningen var blandade.
– Några vänner försvann på kuppen. De kanske inte orkade, och tyckte säkert att det var jobbigt. Mina syskon tog det hårdast: ”Nej, inte det också”, sa de. Jag är yngst av sex syskon och har varit sjuk större delen av mitt liv. Jag fick reumatism när jag var ett och ett halvt år och leukemi när jag var sju. Och så parkinson på det, så de tyckte att jag hade haft nog med motgångar. Jag friskförklarades från leukemin när jag var 15 och hade varit frisk sedan dess, så det blev ett hårt bakslag.
Parkinson kan drabba alla åldrar, men sjukdomen är vanligast bland äldre. Enligt Thorbjörn Lindström är det bara 20 procent av dem som drabbas som är yngre än 65 år. Totalt finns det omkring tusen yngre personer som har sjukdomen i Sverige.
– Den yngsta som jag känner till är 16 år. I Norrbotten finns 44 yngre, och totalt i länet 255 personer med parkinson.
Det finns även ett stort mörkertal och många lever med sin sjukdom i det dolda.
– Det kanske beror på rädsla eller att de skäms. Många är oroliga för att bli av med jobbet eller för att bli behandlade som om de är gamla och sjuka. Alla har inte symtom som syns och många kan jobba trots sjukdomen.
Sjukdomen är progressiv, vilket innebär att tillståndet för den drabbade stadigt försämras.
– Det går i perioder. Man blir aldrig bättre, men det kan stanna till ibland. Det finns mer och mindre aggressiva varianter och medicinen hjälper mer eller mindre. Jag är ganska mycket sämre än när det började, men nu har det stannat upp och håller sig på en jämn, halvdålig nivå.
Eftersom Thorbjörn Lindströms symtom är diffusa så har det tagit tid att ställa en diagnos. Orsaken till att han drabbats är inte klarlagd. Först misstänkte läkarna att han fått sjukdomen på grund av de cellgifter som han fick som barn, men de har uteslutit det. Sjukdomen kan vara ärftlig, men är det inte i hans fall.
Både han och hans läkare misstänker att en händelse några månader innan sjukdomen bröt ut var det som utlöste allt.
– Min blindtarm exploderade och jag fick ligga på sjukhus i nästan en månad med antibiotikadropp. Troligen var det chocken i kroppen som satte igång det.
För drygt ett år sedan blev Thorbjörn Lindström sjukpensionär, men han tror att han ska kunna gå tillbaka till arbetet igen så småningom.
– Det värsta med sjukdomen är att inte kunna jobba. Jag börjar skaka om jag är igång för mycket, kroppen lägger ner helt och hållet. Oftast ligger jag i soffan och kallsvettas och kräks om jag överanstränger mig, så det gäller att planera hela veckan noga. Om jag ska göra något en dag måste jag vara ledig dagen därpå.
– Numera händer det inte så ofta, jag har lärt mig var gränserna går. Det tog fem år och ett kraschat samboförhållande innan jag lärde mig, säger han med ett snett leende.
Många av de saker han gjorde tidigare måste han numera välja bort på grund av sjukdomen. Att gå på hockey och konserter, att åka buss eller bil, är jobbigt.
Vad får dig att må bättre i dag?
– Allt som är kul, sånt som ger endorfinkickar. Jag är lekfarbror åt två små barn som bor en trappa upp. De kommer hit och leker och tittar på mina sköldpaddor.
Han pekar mot de två akvarierna i hörnet av vardagsrummet där fyra vattensköldpaddor simmar omkring och väntar på mat.
– De där filurerna är roliga, dem brukar jag sitta och titta på och skratta åt, säger han och berättar att det är två gulbukade hannar och två gulörade honor.
Tre dagar i veckan träffas ett gäng från Parkinsonföreningen i sporthallen för att spela pingis.
– Det hjälper mycket. Tidigare släpade mitt ena ben, men med pingisen har det blivit bättre. Nu går jag nästan normalt.
Thorbjörn Lindström skrattar och skojar, även när han berättar om sjukdomens alla baksidor. Hans goda humör har varit till stor hjälp sedan han fick sjukdomsbeskedet, berättar han.
– Jag har så lätt att skaka av mig sånt, man kan säga att jag har leukemin att tacka för det. När jag var sjuk som barn sa de: ”Du har sån livsglädje och vilja att leva. Ditt glada humör har varit en stor del i det.”
– Det hjälper. Inte mot skakningar, men det triggar mig att fortsätta, och när jag märker att jag mår bättre blir det också lättare att vara glad.