Jag hör allt snack, läser de euforiskt förväntansfulla kommentarerna och kan inte undvika otaliga trailers. Kanske måste jag trots allt ge den en chans tänker jag men missar ändå första avsnittet
Snacket fortsätter och jag bestämmer mig för att hoppa på tåget vid avsnitt två, det är nog inte så svårt att komma in i det som hänt. Det får jag aldrig veta för efter tio minuter ger jag upp – det som visas förmår inte fängsla mig ett skvatt. Riktigt uselt i mina ögon.
Det handlar om en svensk-dansk "krrriminaaalare" (som vi sa i min barndom) som visas på teve. Ny och ny förresten, den har gått en omgång tidigare för något år sedan och blev en succé. Inte begriper jag varför och nu har jag bränt den "Bron" också.
Men det är inte så konstigt – frågar ni mig finns det knappt något på teve som är sevärt. Jag har försökt med amerikanska thrillers, brittiska deckare och svenska polisserier. Inget at se med något enstaka undantag (Sherlock). Jag har testat humor, så kallade sitcoms, från alla håll och kanter. Urtrist – burkskratt väcker flyktreflexer.
Jag har till och med, mot bättre vetande, gluttat på dokusåpor, frågesport och familjeunderhållning. Helt värdelöst. Tevekockar? Vill ni att få mig att kasta upp.
Det slutar med att jag ser sport (läs fotboll) och nyheter (läs text-TV) och sedan tröstlöst zappar runt med växande leda. Men man kan ju inte titta på videorepriser av Fawlty Towers i all evighet. Mitt tittande präglas av sådan otålighet över att inget passar att jag ibland slår av ljudet och fyller på med musik i stället.
I dag har vi alltså ett komplicerat förhållande, dumburken och jag. Ibland tittar jag på fanstyget och undrar varför den står där den står. När teven kom blev den snabbt den möbel som definierade de svenska hemmen – all annan inredning och möblemang anpassades efter den.
Jag var ingen undantag och mitt hem är fortfarande delvis möblerat så. Och eftersom jag är den siste i landet som har tjockteve så blir det inte bra. Jag har för övrigt alltid varit senfärdig i min teveutveckling (hörde jag någon säga teknikutveckling?) – när jag pluggade till journalist för 30 år sedan var jag ensam i klassen om att ha svart/vitt.
Men nu är apparaten i vägen och den lever därför farligt. Särskilt som den får allt svårare att motivera sin närvaro. Men för dryga 50 år sedan var läget ett annat – jag minns när farsan kånkade in det första exemplaret i vår lägenhet. Det var inte tal om att någon annan än husets herre fick röra detta underverk av märket Aga. En sådan ömtålig och komplicerad apparatur skulle med all sannolikhet sluta fungera om ett barn tilläts fingra på den.
Ja, kära nån. I dag är det tvärtom – ny teknik gör man bäst i att överlåta till de yngsta. Risken är annars att fars farhågor slår in. Allt har vänts upp och ned – de unga sitter på kunskapen och får lära de äldre. Om de har tid att slita sig från den egna displayen.
Men det kan också vara så enkelt att det bara är jag. "Ömtålig och komplicerad apparatur" har aldrig trivts i mina händer. Det gäller i och för sig all apparatur – från kofötter till espressomaskiner. Det enda jag lyckats fixa själv är min musikanläggning. Där ser man vad lite motivation kan betyda.