Ett fyrfaldigt leve! utropas så fort någon har bemärkelsedag. Min omedelbara och spontana reaktion vid såna tillfällen var att dra kniv och rispa jubilaren i armen, detta för att kontrollera om gratulanterna hade rätt och att den vi firade så kungligt verkligen hade blått blod i ådrorna. Jag hade nämligen fått lära mig att endast medlemmar av kungahus får föräras fyra hurrarop, vi vanliga dödliga får nöja oss med tre. Men det var förr, numera låter jag kniven stanna i slidan. Jag läser nämligen en del vilket är en korkad ovana - man plockar på sig en myckenhet av onödig vetskap. Nu vet jag till exempel att vi alla är kungar och drottningar. Det flyter kungligt blod i de allra flesta av oss. Modern genteknik har avslöjat att många européer visar släktskap med Karl den store, det tysk-romerska rikets grundare och förste kejsare. En snubbe som var verksam runt 800, alltså tidig vikingatid. Kalle, som han kallades bakom mur och vallgrav, hade det svårt med läsning och skrift men tog sig fram med hjälp av andra talanger. Bland annat må han varit en häradsbetäckare av rang - därav spridningen av hans gener över hela kontinenten. Hans arvsmassa spreds dessutom vidare genom utvandringen till nya världar, både till Amerika och Australien. Inte illa av en kille vars pappa hette Pippin den lille. Och Karl den store hade hjälp att sprida det kungliga blodet av flera likasinnade monarker, både före och efter sin egen tid. En svensk motsvarighet lär ha varit Carl den XV (Kalle igen!) som lägrade kvinnor ur den svenska allmogen och borgerligheten med en förfärande målmedvetenhet. Det finns alltså betydligt fler Bernadottar i detta land än någon kan räkna. Och Wasar, och folkungar. Bernadottarna är dock själva inte av kungligt blod utan härstammar från skräddare i Pyrenéerna. Familjen gjorde sin klassresa under den franska revolutionen och ses över axeln av gamla kungahus som Tudor, Bourbon och Habsburg. Å andra sidan har alla kungligheter en gång i tiden varit vanliga bonnläppar fast ovanligt maktlystna (och pilska, uppenbarligen) sådana. Men vi bortser från sånt och återgår till det blå blodet. Det har alltså spritts vida kring och strömmar i dag i de flesta vener. Och detta slår igenom i våra seder och levnadsvanor som blir allt mer kungliga. Då tänker jag inte enbart på det där med fyra leven utan hur vi bor, äter och roar oss. I dag är det inget märkvärdigt att dinera på fågel, pastej och kaviar samt dricka mousserande viner. Eller dansa på bal i frack och långklänning, det gör ju varenda gymnasist. Vi roar oss kungligt, kort sagt. Vi bor också som furstar - en vanlig villa är både rymligare, varmare, bättre inredd och bekvämare än ett genomsnittligt slott från tidig medeltid. Då fick till och med monarken vintertid börja dagen med att krossa isen i tvättfatet. Man kan med fog hävda att vi lever bättre, säkrare och längre än gårdagens kungligheter. De stackarna löpte till råga på allt stor risk att bli skjutna i dimma, dö av både ärtsoppa och semlor. Samt avlivas på alla möjliga sätt av undersåtar, fiender, släkt och vänner. Så vi är alla rojalister, republikanerna också även om de själva hävdar motsatsen. Men de behöver bara gentesta sig för att inse den förfärande sanningen.
